Bli kär!

I onsdags träffades en av mina bokcirklar (jag är med i fyra, vet inte hur det gick till men så är det...) för att prata om Jandy Nelsons "Himlen börjar här".

Lennie och Bailey är systrar som delar en försvunnen mamma, en närvarande fin mormor och en äktenskapstokig morbror som heter Big. Bailey är tillsammans med Toby som är såååå snygg och verkar vara någon slags djurviskare, alla djur älskar honom. En dag dör Bailey under en teaterrepetition av en hjärtattack. Helt oväntat. Världen rasar samman för Lennie. Bailey var hennes allt, inte bara hennes syster utan också hennes bästa vän. Dom delade allt och nu är det borta och kommer aldrig tillbaka. Lennie har en så stor sorg att hon inte vet vart hon ska ta vägen, den bara finns där som en stor mörk mur runt henne, hela tiden. Den enda som faktiskt lyckas knacka ner muren lite och dela hennes sorg är Toby. Lennie och Toby dras till varandra och börjar hångla lite här och var. Inte för att dom egentligen är förälskade i varandra utan för att det är ett sätt att mota bort sorgen lite.

Efter att ha varit hemma från skolan några veckor kommer Lennie tillbaka till skolan. Bästa vännen Sarah försöker nå henne men lyckas inte, Lennie fortsätter att dras till Toby i sorgen. Men så är det Joe, den nya killen i skolan och skolorkestern. Han är helt fantastisk tycker alla, även Lennie kan se det mitt i sorgen men hon tänker sig inte att han någonsin skulle kunna vilja vara med henne. Men det verkar faktiskt som att han vill det. Han kommmer hem till henne och charmar mormor och morbror, och till slut även Lennie. Hon faller handlöst för Joe och när dom kysser varandra är det som att allt annat upphör. Men så plötsligt slår sorgen till igen. Och så är det där lilla problemet att hon fortfarande inte riktigt kan hålla sig ifrån Toby.

Det är en underbar bok där det är väldigt uppenbart vad som ska hända men det struntar man i. För man följer med Lennie i hennes känslor, hennes avgrundsdjupa sorg och den ständiga chocken att Bailey inte kommer tillbaka och hennes himlastormande förälskelse i Joe. Det är för att komma åt känslorna och få känna dom själv som man läser den här boken. Och det tycker jag att du också ska göra! Läs den för tusan, om du vill bli ledsen, om du vill bli glad och om du vill bli lite förälskad.

Och gud vilket fint omslag, förresten!

/Anna

Halvgammal ny goding

Det var ett ganska bra tag sen jag läste Petter Lidbecks och Max Elmberg Sjöholms "De tusende" men jag har av någon anledning inte bloggat om den. Vad som gör att jag faktiskt väljer att göra det nu är att jag märker att jag har pratat väldigt mycket om den på sistone.

Det är någon slags framtid, en smitta härjar och människor dör i massor. De som smittas skickas ut på en ö där de ska dö isolerade för att inte riskera att smitta ännu fler. Det är några få av dom smittade som överlever. De blir svårt ärrade och kan aldrig återvända till fastlandet och har istället fått som uppgift att ta hand om de smittade som skickas till ön, endera att hjälpa dom få som överlever, eller bränna de dödas kroppar. Gruppens ledare är en gammal kapten som ser deras uppgift som väldigt viktig. Men så finns Gecko, en yngre man som är hatisk och försöker få alla att förstå att dom borde revoltera mot dom på fastlandet - varför ska dom på ön vara slavar? En dag dör kaptenen och allt ser ut som att det är en naturlig död men en ung kille (som vi aldrig får veta namnet på) och hans bästa vän Mercer misstänker att Gecko ligger bakom. Gecko fortsätter att elda på allas hat och snart är den unga killen, Mercer och kaptenens dotter hotade av Gecko och alla som håller med honom.

"De tusende" är en grafisk roman (många illustrationer som är viktiga i handlingen) är jättespännande och riktigt snygg. En riktigt bra kombination av text och bild som passar perfekt ihop. Grattis Petter och Max till ett riktigt bra jobb!

/Anna

En favorit!

Igår var jag och en kollega/vän (ibland är människor två i en) på Arkitekturmuséet och kollade på pepparkaksutställningen. Underbar! Om ni har möjlighet, gå dit och kolla in alla fantastiska pepparkaksskapelser.

Efteråt åt vi på fiket där och pratade om boken vi hade läst tills igår. Vi var rörande överens om att Maria Parrs "Tonje och det hemliga brevet" är en fantastisk bok som tyvärr har en missvisande titel och ett ganska tråkigt omslag men strunta för tusan i det och läs den i alla fall! Tro mig, den här boken är helt underbart rolig, rörande och så fin i alla detaljerna. Den handlar om Tonje som bor i en liten by och är det enda barnet där. Hennes bästa vän är en halvraggig gammal gubbe som heter Gunnvald. Tonje älskar sin Glimmerdal och nåde den som vågar göra något där utan att hon har koll! Oftast är det halvonda campingägaren Klaus Hagen som Tonje tittar ilsket på. Det är svårt att berätta om handlingen utan att fastna i detaljer så jag skriver bara att det är Tonjes liv med alla stora och små detaljer och att saker går upp och ner. Passar perfekt att läsa tillsammans med andra, läsa högt eller bara läsa själv och sen tvinga andra att lyssna när man läser högt ur vissa avsnitt.

Om ni inte redan har förstått det så är det här ett enda stort rop: Läs den!

Nu läser jag hennes andra bok "Våffelhjärtat" och hoppas att den är lika bra som Tonje.

/Anna

En endaste liten gång betyder mycket

Bram, Al och Gabe är kompisar och är kända för att dom fixar hemliga fester. Det är inte vilka fester som helst utan dom ordnar det i andras hus när dom som bor där är borta just då. De tar sig in, fotar av hur det ser ut, ställer undan allt, har festen och sen ställer dom tillbaka allt där det ska vara. De som bor där ska inte märka något när de kommer tillbaka. Det är ganska speciellt att få komma på dessa fester och Gabe är den som bjuder in tjejerna. På en av festerna träffar han Helen som inte är så snygg men har något alldeles särskilt. Hon ser Gabe som den han är och de är med varandra hela kvällen och hela natten. När hon försöker få tag på honom efter festen vägrar han svara i telefon, inte för att han inte tycker om henne utan för att han lät henne se alldeles för mycket av den han är och det gör honom rädd. Han är inte van vid den närheten och väljer bort den. Men det han inte vet är att Helen inte vill få tag på honom bara för att hon tycker om honom, hon har också något som han måste få veta.

Margaret Wilds "En gång" är en underbar bok, kortfattat skriven (precis som hennes "Jinx") och sånt älskar jag. Jag älskar också hennes sätt att skriva, att hon får mig att känna det som om jag är där, på plats, att jag lutar mig lite in mot Helen och får veta vad hon tänker och känner.

Det här var den tredje boken jag läste under sjukhelgen förra helgen och med tanke på hur dåligt korrlästa dom första två var så måste jag säga: tack X-publishing för att ni korrekturläser era böcker! Och självklart, tack också för att ni ger ut så bra böcker som den här!

/Anna

Inte svartaste svart

Dags för bok två som jag läste under sjukhelg.

Om jag hade höga förväntningar och pirrade lite inför att läsa Mårten Sandéns "De dödas imperium" så var jag lite mer skeptisk till Hanna Jedviks "Snart är jag borta".

Maja och Lina är kompisar, tvillingsjälar och helt perfekta ihop men Maja har mått väldigt dåligt och skurit sig själv mycket tidigare och när boken börjar har Lina precis blivit utsatt för en brutal gruppvåldtäkt. Och ungefär där tänker jag "åh nej, inte ännu en sån här boken, där allt bara är svart svart svart och tjejerna mår dåligt och allt bara är skit". Men det fick jag ta tillbaka en bit in boken. För även om det är tungt på ett sätt så är det inte för mycket, det är lite mer realistiskt. Tjejerna känns normala, deras vänskap är väldigt fin och föräldrarna är inga puckon som bara bryr sig om sig själva. Det känns helt enkelt som att det här är en bit av en möjlig verklighet och alla de små sakerna som blir betydande, vad vissa händelser kan göra med en och att människor faktiskt bryr sig även om det inte alltid är så lätt.

Så läs den för då väntar en väldigt bra och inte alltför svart "eländesskildring" där man verkligen vill veta vad som händer Maja, Lina och deras vänskap.

P.S. Men varför är en del böcker så dåligt korrlästa? Jag klagade på att "De dödas imperium" var det och den här är också det. Småord som fattas, en bokstav för mycket eller för lite här och där.

/Anna

Nu är det slut!

Jag var sjuk i helgen. Inte så kul egentligen men rätt så bra för läsning. Har lyckats läsa tre (TRE!!!) böcker på lika många dagar. Kan inte komma ihåg när det hände senast. Den första som blev utläst var Mårten Sandéns "De dödas imperium", del tre i serien om Jannike Faltin, synsk och stentuff kämpe mot oknyttet runt omkring oss. De två första heter "Den femte systern" och "Det viskande barnet".

I "De dödas imperium" fortsätter en del av handlingen från "Det viskande barnet". Saker som Jannike har anat sig till tidigare ska äntligen hända, synd bara att det kanske inte blir riiiktigt som hon har tänkt sig (och drömt lite om). Dessutom finns det en lord Horlock som kan väcka döda och verkar ha vansinnesplaner på att sätta ihop någon slags armé. Nu är det upp till Jannike att göra något åt det!

Det känns alltid lite tomt när man är klar med en serie böcker, speciellt när man har älskat dom så mycket som jag har älskat den här serien. Mårten Sandén har lyckats få ihop en helt underbar blandning av skräck, fantasy och faktiskt en skvätt socialrealism (Jannike har haft en rätt så tuff uppväxt) och jag har sett fram emot varje ny del sen jag läste den första. Men nu är det slut! Inga fler stordåd av Jannike, inga fler sömnlösa nätter för att jag måste måste måste läsa samtidigt som jag tycker att det är lite läskigt. (Speciellt andra boken var rätt läskig.) Lite tomt är det allt. Snälla Mårten - skriv fler böcker om Jannike! Supersötasnälla!?

P.S. Men varför har den blivit så dåligt korrläst? Massor av småmissar: ord som fattas, en bokstav för mycket eller för lite här och var. Stör mig på sånt för det stör min läsning.

Nästa blogginlägg blir om utläst bok nummer två helgen vecka 44.

/Anna

Med risk för blod

Jag är inne på tredje boken i Twilight och sen första boken kan jag konstatera en sak som jag egentligen inte borde skriva här (känner att det finns en viss risk för mitt liv) men jag tycker verkligen inte om Twilight. Eller, jag kanske ska säga att det lilla jag tycker om inte uppväger det jag ogillar.

På plussidan:

- Snygga omslag (fast inte den sista)

- Tonåringen i mig tycker om kärlekshistorien på något sätt

- Jacob är inte så tokig

På minussidan:

- Bella tycker bara om Edward, inte Jacob

- Edward är ett spån

- Guuuud så traditionella idiotiska könsroller!

Jag börjar med den sista punkten: Ska vi verkligen tro på att Bellas stackars pappa inte ens kan värma en burk pastasås i mikron?! Har man en mikro och har bott ensam X antal år vet man väl för tusan hur man använder en mikro. Och Bellas sätt att använda hushållsarbete som ett sätt att hålla Charlie på bra humör! Och att så fort hon har flyttat in hos honom så tar hon över allt sånt, får dåligt samvete och ber om ursäkt om maten inte står på bordet när han kommer hem från jobbet. Och hennes ständiga "kvinnliga" omhändertagande och självkritik. Blir tokig på detta!

Är redan irriterad och då har jag inte ens kommit in på Edward. Han beter sig som en överbeskyddande pojkvän som inte låter Bella göra vad hon vill med motivationen att "det kan vara farligt".

Åka till La Push för att träffa Jacob? Absolut inte!

Slippa gifta sig för att bli vampyr? Absolut inte!

Hångla lite? Absolut inte!

Bli vampyr? Absolut inte!

Trots att det sista skulle kunna göra att hon inte behöver vara så beskyddad hela tiden och faktiskt klara sig själv. Men om hon skulle bli självständig så har ju Edward inget att göra och då är det ju synd om honom!

Och, visst han är vampyr (men ändå en "mänsklig" vampyr) men han är ju så okänslig för Bellas känslor. När hon är orolig för honom så suckar han och säger bara typ "men jag sa ju åt dig att inte oroa dig för mig, bara för dig själv". Jaha, men då så, då slutar jag väl oroa mig för min älskade! Så då måste hon både vara orolig för honom och ha dåligt samvete för att hon är det. Som om det bara går att stänga av känslor. Och varför kan hon inte få bestämma saker själv? Han bara tvingar in henne i situationer, tar upp saker med Charlie fast hon inte vill det, låter henne inte åka vart hon vill och träffa vem hon vill för att han har åsikter om det. Stofilpucko!

Och Stephenie Meyer är ju uppenbarligen fast i könsrollerna själv. Har ni sett att hon tackar sin man i början av bok tre för att han står ut med att de måste äta ute så mycket? Stackars honom! Eller så skulle han ju kanske laga maten åt sin hårt arbetande fru och deras söner. Visst, på ett sätt kan man väl mena att det de gör hemma är väl upp till dom men hon för ju över det här i böckerna och det är ju därför Bella är som hon är.

Okej, nu har jag fått ur mig det här, varsågoda att sätta igång och såga mig i kommentatorsfältet. Jag är beredd! Och ja, jag har inte läst alla böckerna än men något säger mig att det inte kommer att hända så himlans mycket på det område som jag stör mig på i resten av böckerna.

/Anna

Sekt?

Snart är det dags för mig att ge mig iväg till bokförlaget Rabén och Sjögren för att prata om Sarah Dessen med andra. Dessa andra är Sarah Dessen-älskare och det känns lite som att svära i kyrkan, men jag har faktiskt inte läst något av henne (än) och ändå ska jag gå dit. Jag ser fram emot det, för de som jag känner som ska dit är snälla men det är fortfarande så att jag inte har läst något av Sarah Dessen. Jag håller på, men är inte färdig, med "The truth about forever" och jag hoppas verkligen att ingen kastar onda blickar på hon som ännu inte har läst någon bok (jag, alltså!).

Jag kanske måste förklara... Sarah Dessen är en ungdomsboksförfattare som alla som har läst henne bara älskar, lite lätt fanatiskt känns det som. Men samtidigt vill jag gärna gå med i Sarah Dessen-sekten för om hon är bara hälften så bra som alla säger så är hon bra! Hon har skrivit en hel bunt med böcker på engelska men det är först i år en bok på svenska har kommit ut. Den heter "Mycket mer än så". Om jag tycker om den jag läser nu kommer jag nog att läsa den också. Jag bloggar mer om "The truth about forever" när jag har läst klart den. Håll tummarna för att den är så bra som jag hoppas (den är det än så länge)!

/Anna

Måttligt road

Samuel står på färjan mot Gotland tillsammans med sin klass. De ska på skolresa, sista saken de gör tillsammans innan de slutar nian. För Samuel är det en extra speciell resa. Han har bestämt sig för att begå självmord under resan. Han har alltid varit utanför och väldigt ensam, dessutom är hans mamma död sen några år tillbaka. Han är kär i Emelie, snygga och populära tjejen i klassen som är tillsammans med Lukas, snygga och populära killen i klassen. Under klassresan börjar det hända saker mellan många i klassen och även de vuxna som är med.

Karina Berg Johanssons "Synvilla" skulle ha kunnat vara en riktigt bra bok men det är den tyvärr inte. Det är så typiskt att Samuel som ska begå självmord är svarthårig, svartklädd och har en långrock. Dessutom är det inte trovärdigt att en av killarna i klassen, Nicholas som är ett riktigt slemmo lyckas lura precis alla vuxna att han är en himla trevlig kille, dessutom under så lång tid. Riktigt så lättlurade är vi inte.

Men det som jag hade absolut svårast för var slutet. Jag ska utan att avslöja slutet ändå ta mig friheten att säga att det var ett enormt dåligt slut som känns överdramatiskt och inte så särskilt trovärdigt. Men samtidigt så är boken inte särskilt trovärdig i övrigt så varför kräva det av slutet?

Det intressanta med den här boken är att jag läste den till en bokcirkel. Innan vi träffades igår tyckte jag att den var en bok som jag nog egentligen inte tyckte så mycket om, en axelryckning liksom. Men när vi diskuterade den kom jag på allt fler saker som jag störde mig på, fast jag inte riktigt hade tänkt på det. Nu blev den här boken sämre när vi pratade men det finns också böcker som har blivit bättre när man har pratat om den med andra, t.ex. Hungerspelsböckerna.

Så prata med andra om böckerna som ni läser, det kommer ge så enormt mycket! Men just den här boken kan ni faktiskt strunta i att läsa alls!

/Anna

Inköpt!

Jag var på bokmässan i Göteborg förra veckan och där råkade jag springa på sista delen i Hungerspels-trilogin på engelska. Efter lite kliande i fingrarna insåg jag att jag bara måste ha den och få reda på vad som händer. Så några kronor senare har jag den äntligen. Nu ska jag bara frigöra lite tid att läsa den också. Det blir lite knepigare. Jag återkommer när jag har löst det problemet.

/Anna

Jag vill läsa den nu nu nu!!!

Förresten! Det här är den bok som jag, och en bunt med andra människor, väntar allra mest på just nu.

Vad pratar jag om egentligen? Jo, Suzanne Collins "Revolt" ("Mockingjay" på engelska), tredje och sista delen i Hungerspelstrilogin. Det är i den här boken man ska få reda på allt det som man har gått och tänkt på i ganska många månader nu.

Den finns redan på engelska men på svenska kommer den i oktober.
Snart bara en månad kvar!

/Anna

Vill du bo på en kyrkogård?

Mannen som heter Jack har precis dödat en hel familj. Eller, faktiskt inte riktigt hela familjen. Det minsta barnet, en pojke, har klarat sig och tagit sig in på en kyrkogård. Och där blir han kvar. Hans nya föräldrar är döda sen många hundra år, hans vänner också och hans förmyndare Silas är ganska jättemystisk. Men Ingenman Owens, som han döps till, är levande, men i en ganska död värld. Han växer upp på kyrkogården och har fått lära sig en hel massa saker som han kanske, kanske inte kommer att ha nytta av. Framför allt har han fått lära sig att inte lämna kyrkogården, för mannen som heter Jack finns fortfarande kvar där ute någonstans och vill slutföra det han påbörjade för många år sedan. Problemet är bara att ju äldre Ingen blir, desto mer vill han se av världen - världen utanför kyrkogården.

Neil Gaimans "Kyrkogårdsboken" är spännande men också rolig, fast på ett ganska stillsamt sätt. Jag satt inte direkt och skrattade högt när jag läste den på bussen, i soffan, sängen eller på jobbet (jag lovar, det var inte så mycket att göra just då!) men jag log ofta och kände en liten inre värme sprida sig.

Men! Så var det ju den där lilla problemet med hans namn. Gud så jobbigt att han ska heta Ingen! Hur kul är det egentligen att läsa meningar som "Ingen lät bli att säga något" och "Ingen ryckte på axlarna" när man läser det som att det inte är en person, utan just ingen. Det är som om jag glömde bort vad han hette - hela tiden! Guldfiskminne? Ja, kanske!

/Anna

Inhopp mitt i en serie

Det har blivit dåligt med ungdomsboksläsande på sistone men nu har jag äntligen kommit igång.

Den första boken jag har blivit klar med i höst är "Bree Tanners andra liv" av Stephenie Meyer. Och ja, det är en Twilight-bok! Den handlar om en vampyr som fanns med i "Ljudet av ditt hjärta" men bara väldigt lite och här väljer Meyer att skriva mer om henne. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte har läst en enda av Twilight-böckerna så för mig var det extra intressant att läsa den här boken eftersom den hoppar rakt in i serien och jag har verkligen ingen koll på vad som händer i "Ljudet av ditt hjärta".

Boken handlar om Bree Tanner som är en ganska nyfödd vampyr och har blivit en del av en klan med i princip bara nyfödda som leds av Riley. I början tror Bree på honom men när hon lär känna Diego som står Riley nära börjar hon ifrågasätta vad deras syfte egentligen är och vad vill Riley att klanen ska göra - egentligen? Hon och Diego börjar göra upp en egen plan för att ta reda på vad som händer.

Det är en väldigt kort bok och det märks att det är en bok som står vid sidan om andra böcker och är en del av deras universum. Jag är så fast i den gamla vampyrmyten om att de inte kan vistas i solljus att jag inte ens reflekterar över att Bree tror på den. Det är först när Diego talar om för Bree att de faktiskt kan vara ute i solljus som jag tänker "javisst ja, det var ju så det var!". Så det känns lite som om man missar saker när man inte har läst de andra böckerna och har koll på vad som gäller. Men jag tyckte fortfarande att den var rätt bra för jag blir intresserad av Bree och hur det ska gå för henne, även om jag vet att det slutar mindre bra. Och jag avslöjade inte för mycket precis, den engelska titeln säger allt (The short second life of Bree Tanner).

Det ska bli intressant att se vad de som har läst Twilight-böckerna tycker om boken när vi har vår Twilightkväll på biblioteket 3 november. Mer information om den kvällen kommer!

/Anna

Ännu ett bokomslag (eller två).

Här har det varit semestertider, som ni säkert har märkt. Vääääldigt länge sen jag skrev något. Det har inte blivit så himlans mycket läst under sommaren tyvärr. Jag tror att alltid att jag ska hinna med så många böcker och så slutar det med att man bara ligger och kollar på Tour de France. Men jag lovar att det blir fler böcker här på bloggen framöver!

Idag gick jag förbi vår pockethylla och ser en bok som jag tycker att jag känner igen omslaget på. Jodå, omslagsbilden till "Fågelvägen" av Ann-Marie MacDonald har blivit återanvänt till Ingela Magners "Åskans döttrar". Kolla här nedanför! Jag har ju tidigare skrivit om en annan bild som har använts på flera olika böcker här men nu börjar jag fundera på hur vanligt det egentligen är...
/Anna

Lite annorlunda, mycket bra

Mona har följt med sin pappa ut på landet efter att mamma har lämnat honom och flyttat. Hon följer med honom för att hon tycker synd om honom vilket kanske inte är den allra bästa anledningen. Det blir inte bättre av att pappa jobbar nästan hela tiden och att Mona måste försöka få tiden att gå alldeles själv. Det finns en grannkille, Lukas, men Mona har lite svårt för honom. Mest längtar hon efter att bästa kompisen Nathaly ska komma och hälsa på. Men så ändras allt när hon träffar en kille, Mikael, på badbryggan. Han pratar inte mycket, verkar ganska otvättad och tycker inte om vatten. Men det är något med honom som gör att Mona dels blir alldeles tokig på honom och dels väldigt intresserad och vill träffa honom igen. Hon har svårt att förstå varför hon känner som hon gör och ju mer hon träffar honom desto mindre vill hon träffa några andra. Men det är något med Mikael som Mona inte riktigt kan sätta fingret på och det finns så mycket som hon inte vet om honom. Så småningom får hon reda på mer, men då börjar hon önska att hon inte visste...

Mårten Melins "Som trolleri" är en väldigt bra bok som har magiska inslag som gör att jag blir alldeles uppslukad av den. Det var ett tag sen jag läste "Jävla Lucia" av samma författare och blev lite kär i den men jag skulle nog säga att förälskelsen i den här boken är minst lika stor. Jag tycker väldigt mycket om Mårten Melins sätt att skapa en helt normal värld med helt normala människor men som också har inte så normala saker runt omkring sig som lyfter historien till något alldeles speciellt och alldeles underbart.

Perfekt sommarläsning!

/Anna

Alla dessa val!

Josephine flyttar med sin mamma från England till USA och hoppas på att det ska bli lite av en ny början. Men... som vanligt blir det inte riktigt som hon har tänkt sig. Nästan genast när hon börjar i den nya skolan plockar populära tjejgänget upp henne och tycker att hon är lite härligt speciell eftersom hon är från England. De börjar genast tjata om skolans snygging Jake Matthews och på något sätt så hamnar Josephine i en garderob med just Jake Matthews på sin allra första fest i USA. De börjar hångla och här blir boken riktigt intressant! Den delar sig i två delar - en där Josephine blir Josie som blir tillsammans med Jake Matthews och blir mer och mer en "populär tjej"; och en del där hon blir Jo som tycker att Jake Matthews är ganska gåpåig och sliskig, slår till honom och blir utfryst av populära tjejgänget. Man får följa Josephine i båda historierna och hur de utvecklar sig på varsitt håll.

Luisa Plajas "Att kyssa eller inte kyssa Jake Matthews" är en väldigt rolig bok där man sveps med av historien. Även om det är ganska mycket man anar ganska tidigt att det ska hända så är den berättad på ett sånt sätt att det faktiskt inte gör något. Man vill ändå fortsätta läsa och få reda på vad som händer Josie/Jo. Jag kan inte heller låta bli att fundera på det här med val och hur det hade blivit annorlunda om man hade valt annorlunda vissa gånger. Och i den här boken får man reda på båda alternativen! Och eftersom jag är ett stort fan av tv-serien "Buffy the vampire slayer" så älskar jag att det är massor av referenser till den i boken.

Perfekt sommarläsning!

/Anna

Kan man ha dubbla liv?

Emmy Morén upptäcker efter lite egogoogling att det finns en annan som heter precis som hon. Den första Emmy är 16 år och har precis börjat i gymnasiet och trivs inte så bra, mest för att hon inte har några vänner. Eller... den kompis hon har (som hon också är lite kär i) är Julian och han känns inte vid henne i skolan. Den andra Emmy är 29 år, är skådespelare, har familj och bor i stan.

Den första Emmy bestämmer sig för att maila till den andra och ur det börjar de maila varandra och berätta om sina liv. Den första Emmys liv blir bättre när hon får vänner men det trasslar både när det gäller kärleken och familjen (mamma har flyttat till Göteborg). Den andra Emmys liv är också upp och ner. Hon var med om en olycka när hon var tjugo år som gör att hon inte kommer ihåg något innan dess och hon vill nästan aldrig prata om olyckan. Dessutom dyker en gammal kärlek upp i hennes liv. Allt eftersom de mailar varandra börjar de fundera över saker som är lite konstiga i mailväxlingen och vissa frågor dyker upp hos dom båda.

Barbara Voors "Emmy Moréns dubbla liv" är en spännande men ganska lugn berättelse om två liv som löper på med alla bra och dåliga stunder som händer i ett vanligt liv. Sen finns det vissa saker som man blir allt mer nyfiken på, både i deras båda liv men också vad som händer mellan dom, och som gör att läsningen blir väldigt spännande.

/Anna

Apropå inget särskilt...

...men jag upptäckte igår att omslagen till Sonya Sones dubbelböcker (som jag skrivit om här) är återanvända. Det finns en engelsk bok som har samma omslag. Kolla!

/Anna

Bokcirkel med boksnack

Idag hade vi bokcirkel igen och för en gångs skull pratade vi riktigt mycket böcker (i vanliga fall brukar killsnacket ta över totalt). Vi välkomnade vår nya medlem Etienne och dagens gästcirklare Philip.

Tills den här gången skulle vi ha läst "Alice i underlandet" av Lewis Carroll men tyvärr var det lite si och så med läsandet (jag var en av dom som inte hade hunnit läsa). Trots detta blev det en intressant diskussion och det var ganska olika åsikter om boken. De flesta tyckte att Alice var ganska osympatisk vilket var lite förvånande för att man alltid har trott att hon skulle vara en ganska trevlig person. Alla som hade läst utgåvan med Helen Oxenburys bilder i var ganska besvikna på just bilderna. De stämde inte med vad som stod i boken och den bild man har av hur bland andra Alice och katten skulle se ut. Tyvärr förstörde det läsupplevelsen lite för några. Vi kom även in på vad som gör en klassiker och gränsöverskridande böcker.

Suzanne Collins "Hungerspelen" (en bokcirkelfavorit) blev självklart rekommenderad till Etienne.

En Twilight-diskussion hann vi också med och det var väldigt spridda åsikter om vad man tycker om både böckerna och filmerna. Vi pratade en hel del om det stora vampyrintresse som har kommit fram tack vare Twilight och om det finns annat som är bra i den "genren". Några tycker att Stephenie Meyers första bok "Genom dina ögon" ("The host") är bättre än Twilight-serien.

Nästa gång, om tre veckor, är det avslutning för terminen och framför allt för Sara och Embla som slutar nian och därmed också slutar i bokcirkeln. Tråkigt men sant!

/Anna

Dubbelt upp

Sonya Sones har skrivit två böcker som hänger ihop, både omslagen och innehållet. I den första ("Vad mina vänner inte vet") är det Sophie vi följer. Hon är en lagom populär tjej på sin skola, har två bästa vänner och en kille som hon kanske är på väg att bli tillsammans med. Men... så börjar hon få upp ögonen för Robin Murphy, en kille i hennes bildklass som är ganska ensam och skolans hackkyckling. Hans efternamn har till och med blivit ett skällsord. Hon vågar inte riktigt berätta för någon annan att hon blir mer och mer intresserad av Robin. I den andra boken ("Vad min flickvän inte vet" är det Robin som berättar och hans bok tar vid där Sophies slutar. Han berättar ur sitt perspektiv - om Sophie, sitt liv och början på vänskap med några som har samma intressen som han har.

Böckerna är väldigt kortfattat skrivna, författaren själv säger att det började som dikter, och det är något som jag tycker väldigt mycket om. Jag tycker också om att man får bådas perspektiv och att det går undan när man läser den, det är fart och oron över vad som ska hända härnäst hinner inte växa sig alltför stor (vilket jag också uppskattar!). Jag sveptes med i böckerna och Sophies och Robins liv och när jag hade läst klart den första kunde jag inte läsa klart den andra fort nog. För det är två böcker man måste läsa tillsammans, direkt efter varandra.

/Anna

Bokcirkel

Idag var det bokcirkel igen och den här gången kändes det inte som om vi träffades bara härom veckan. Det har ju varit ett påsklov emellan och dessutom blev cirkeln framskjuten en vecka.

Vår nyaste medlem och vår blivande medlem kunde tyvärr inte komma idag så vi hoppas att Deniz och Etienne dyker upp nästa gång!

Den här gången fick var och en ett exemplar av "Alice i underlandet" av Lewis Carroll som vi ska läsa gemensamt för att kunna diskutera nästa gång. I övrigt pratade vi om vad vi har läst sen sist (Percy Jackson, Gossip girl, tredje delen i Julia Sandströms fantasyserie, Tristan och Isolde och Decamerone) och likheterna mellan Percy Jackson och Harry Potter.

Vi pratade bokidéer om man skulle skriva en egen bok. Vissa hade väldigt tydliga idéer om hur det skulle vara och andra hade massor av idéer till många böcker (Sara kläckte ur sig sju (7!) olika handlingar). Själv hade jag inte så mycket att komma med, hitta på bra historier och skriva ned dom är inte min starka sida.

Förutom det obligatoriska killsnacket ställde vi också fram böcker som vi vill rekommendera till andra och skrev lite om dom.

/Anna

Livet under ytan

Sapphire och Conors pappa har försvunnit. Det viskas om att han har stuckit med en annan kvinna än deras mamma, vissa tror att han har drunknat men både Sapphire och Conor är övertygade om att det är fel och att han finns någonstans, de vet bara inte var.

De bor precis vid kusten i England och har en dragning till havet. En dag försvinner Conor och när Sapphire letar efter honom hittar hon honom ute på en klippa med en tjej, en tjej som kanske inte är människa. Sapphire vet inte riktigt vad hon ska tro ända tills hon träffar en kille ute på klipporna, en kille som inte är en kille utan en sjöjungfru (fast dom kallar inte sig själva det). Han tar med henne ner i havet och snart blir undervattensvärlden som ett gift för henne. Vad ska hon välja: att stanna kvar på land men ständigt sakna vattnet eller försvinna in i undervattensvärlden Ingo och lämna allt som finns på land? Och vad hände egentligen med hennes pappa?

"Ingo" av Helen Dunmore är en underbar lite fantasy-aktig berättelse som blir extra drömsk om man verkligen tycker om vatten och hav (som jag gör). Läs! Men var beredd på att vilja läsa de andra två delarna i serien också.

/Anna

En annan sorts bokcirkel

Idag var det en ganska ostrukturerad bokcirkel som samlades. Två kunde inte komma och vi hade inget speciellt vi skulle göra så det blev lika mycket en orienteringscirkel (tre av medlemmarna orienterar) och en prata-om-killar-cirkel. Hoppas att vi inte skrämde bort vår nya medlem Deniz. Välkommen Deniz!

Två av medlemmarna har fyllt år ganska nyligen så vi passade på att fira dom och fika lite. Annars förhörde vi Deniz om vad hon tycker om för böcker, pratade bokmärken och dåliga böcker. Andra ämnen som kom upp idag var recensioner, Bamse - hata eller älska? (jag säger älska) och Robert Pattinson - ful eller snygg (endast en säger snygg).

Till nästa gång bestämde vi oss för att skärpa oss och då ska vi ha tänkt på "Om jag skulle skriva en bok skulle den handla om...". Tills dess ska jag också ha försökt få tag på åtta exemplar av "Alice i underlandet" för att vi ska läsa den tills gången efter det. Det är kul när vi bara pratar på men vi kanske måste göra skäl för namnet bokcirkel...

/Anna

En nygammal upptäckt

På mitt bibliotek har Kate Canns Colette och Art-serie varit väldigt populär, väldigt länge och jag har tänkt att jag ska läsa böckerna ganska länge men ni vet ju hur det kan vara, det blir inte riktigt av. Men nu har jag äntligen läst första delen "Diving in" ("Dyk i" på svenska) och tyckte om den väldigt mycket.

Den fina kärlekshistorien, Colettes mysiga och bullriga (och lite pinsamma) familj, Arts ganska kyliga familj, Colettes grubbel inför vad hon vill och vad Art vill och man vill så himla gärna att det ska ordna sig för dom men oroar sig för att det kanske inte gör det. En liten berg-och dalbana för man vet aldrig riktigt vad som ska hända mellan dom. Och det är ju inte slut än, för nu måste jag ju ta mig tid att läsa de andra två delarna ("Djupt vatten" och "Över ytan") så att jag får reda på hur det går för Colette och Art.

/Anna

Biocirkel

I fredags (26/2) var vi i bokcirkeln på bio och såg på "Percy Jackson - kampen om åskviggen" som bygger på boken "Född till hjälte" av Rick Riordan. Egentligen skulle vi ha gått med en annan bokcirkel som vi har haft lite kontakt med men på grund av sjukdom blev det bara en person därifrån som var med och gästspelade i vår bokcirkel.

Jag uppfattade det som att alla tyckte om filmen även om vi hade några småsaker som vi störde oss på och de som har läst boken sa att filmen var ganska annorlunda jämfört med boken. Bland annat att i boken är Percy tolv och i filmen ser han ut att vara sjutton. Men jag tyckte att det var en mysig fredagskväll med bokcirkeln (och min mamma som också gästspelade).

/Anna

Fler och fler vampyrer

Ja, jag vet, det är vampyrer överallt och även på denna blogg just nu. Jag läste ju "Vampyrens märke" av P.C. och Kristin Cast för inte så länge sen (läs om den här) och nu har jag läst "Törst" av Richelle Mead.

Precis som "Vampyrens märke" handlar den om unga vampyrer som går på en internatskola med andra vampyrer. Men i "Törst" är det lite mer komplicerat för här finns halvvampyrer (dhampirer) som utbildas för att skydda helvampyrer (moroi) från levande döda vampyrer (strigoi). Hängde ni med? Rose (dhampir) är bästa kompis med Lissa (moroi) och när boken börjar är dom inte på skolan utan på rymmen sen två år tillbaka. Anledningen till varför dom stack blir tydligare ju längre man läser. Ganska snart blir dom hittade och förda tillbaka till skolan men Rose känner sig inte säker där, för Lissas skull. Det blir inte lättare av att de är åtskilda nästa hela dagarna eftersom Rose har fått utegångsförbud för att hon rymde och var den som fick med sig Lissa. Och inget blir definitivt lättare när Rose börjar bli intresserad av sin äldre mentor Dimitri eller att Lissa uppenbarligen har en gåva som inte är en fördel i vampyrvärlden och inte är något man ska prata högt om. Problemen blir bara fler och fler och Rose vet inte riktigt hur hon ska hantera det och framför allt, hur hon ska skydda Lissa från alla faror.

"Törst" innehåller mycket mer action än "Vampyrens märke" men blir inte bättre för det. Den är bra, missförstå mig inte men jag fastnade inte på det där sättet som jag gjorde för "Vampyrens märke" och jag springer inte benen av mig för att läsa del två i serien. Bra underhållning för stunden och rätt bra action men lite av en axelryckning.

/Anna

Årtiondets första bokcirkel

På första bokcirkeln för i år (och årtiondet) pratade vi om de böcker som vi hade läst (blivit tvingade att läsa) trots att vi inte tycker om just den genren.

Några tyckte om det de läste och att det var rätt ok. Embla har upptäckt manga och är lite lätt förälskad och Johan tycker om Gossip girl-serien riktigt mycket. Jennifer som läste en hästbok har inte blivit botad utan drömde mardrömmar om hästar. Det var ju inte riktigt det vi ville skulle hända...

Vi pratade också om vilken bokvärld vi skulle vilja leva i. Den värld som återkom var Harry Potter, för att det är en intressant värld där man kan göra massor av roligt med magi. Annars var det mest fantasy-världar som det drömdes om: Narnia, ett land från Sagan om Belgarion, Skulduggery pleasant, Guldkompassen och Vampyrens märke. Den enda som inte ville leva i en fantasy-värld var Johan som föredar Cherub där det finns unga agenter.

Efter att ha kommit in på Harry Potter gick det liksom inte att sluta prata om det så resten av tiden pratades det om vem man skulle vilja vara i Harry Potter och en hel del annat...

Till nästa gång ska vi (förhoppningsvis) ha läst Rick Riordans "Percy Jackson - född till hjälte".

/Anna

Livet som märkt

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till "Vampyrens märke" av P.C. & Kristin Cast (mor och dotter) men efter lite läsning fastnade jag totalt! Och efter att ha pratat med både elever och en lärare visar det sig att det inte bara är jag som gjorde det.

Zoey bor tillsammans med sin mamma och mammans otroligt osympatiska man. Men en dag förändras allt. Hon blir märkt som blivande vampyr. Alla vet att om det händer måste man så fort som möjligt bege sig till Nattens hus där man ska gå i skola och så småningom kanske bli vampyr. Om man inte tar sig dit kommer man att bli sämre och sämre och till slut dö. Zoey lyckas, med hjälp av sin mormor, ta sig dit och snart börjar ett helt nytt liv för henne. Allt som var förut är borta och nätterna är nu fyllda med intressanta lektioner, nya vänner, snygga Erik Night och ganska hemska Afrodite. Och dessutom verkar det som om Zoey inte bara är ännu en vanlig blivande vampyr utan att det är något speciellt med henne...

Nu när jag har läst klart första boken måste jag tyvärr stå i kö och vänta på nästa del för självklart ska jag fortsätta läsa om Zoey och allt som händer henne. Gör det du också!

/Anna