Mannen som heter Jack har precis dödat en hel familj. Eller, faktiskt inte riktigt hela familjen. Det minsta barnet, en pojke, har klarat sig och tagit sig in på en kyrkogård. Och där blir han kvar. Hans nya föräldrar är döda sen många hundra år, hans vänner också och hans förmyndare Silas är ganska jättemystisk. Men Ingenman Owens, som han döps till, är levande, men i en ganska död värld. Han växer upp på kyrkogården och har fått lära sig en hel massa saker som han kanske, kanske inte kommer att ha nytta av. Framför allt har han fått lära sig att inte lämna kyrkogården, för mannen som heter Jack finns fortfarande kvar där ute någonstans och vill slutföra det han påbörjade för många år sedan. Problemet är bara att ju äldre Ingen blir, desto mer vill han se av världen - världen utanför kyrkogården.Neil Gaimans "Kyrkogårdsboken" är spännande men också rolig, fast på ett ganska stillsamt sätt. Jag satt inte direkt och skrattade högt när jag läste den på bussen, i soffan, sängen eller på jobbet (jag lovar, det var inte så mycket att göra just då!) men jag log ofta och kände en liten inre värme sprida sig.
Men! Så var det ju den där lilla problemet med hans namn. Gud så jobbigt att han ska heta Ingen! Hur kul är det egentligen att läsa meningar som "Ingen lät bli att säga något" och "Ingen ryckte på axlarna" när man läser det som att det inte är en person, utan just ingen. Det är som om jag glömde bort vad han hette - hela tiden! Guldfiskminne? Ja, kanske!
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar