Förklaring

Om ni undrar var bilderna som jag alltid brukar strössla över varje inlägg inte längre finns i de nyare inläggen så skyller jag allt på det här jämrans Blogger. Eller blogger i kombination med den gamla webbläsaren som finns på jobbet. De är inte riktigt vänner och kommer nog aldrig att bli. Så det blir bildlöst framöver om inte de är villiga att tala ut med varandra inom en snar framtid.

Det är försöken med att försöka lösa det här som också är en delvis förklaring till att det är ett så stort tidsglapp mellan inläggen.

Ber om ursäkt å Bloggers vägnar och morrar samtidigt lite åt hela problemet.

/Anna

Bokcirkelavslutning

För några veckor sen var det avslutning och hur härligt det än är med sommarlov så betyder den här tiden alltid att några försvinner ur bokcirkeln. Några som kommer att lämna hål efter sig. Några vi kommer att sakna när vi som är kvar ses igen till hösten. Så varje vår har vi en avslutning så att vi verkligen får säga hej då ordentligt. Tyvärr brukar det här ofta sluta med att vi äter tills vi mår illa. Problemet heter knytkalas och är ett koncept jag kanske måste tänka om tills nästa år. Även om det alltid är väldigt goda saker vi äter så blir det såna massiva mängder. Även om vi i år kunde tvinga på lite att äta en lärare som gick förbi vår picknick.

Men vi fick en avslutning tillsammans i alla fall. Och som vanligt var det bara Laura som fattades, trots att jag nästan tvingade henne dit så var hon för upptagen med att kämpa in i det sista med betygen. Så hej då Laura, Totte, Evelina och Linnea - ni kommer att saknas oss till hösten. Glöm inte bort oss!

/Anna

Ett erkännande

Hej Lisa Bjärbo

Vi känner varandra och trots detta har jag de senaste åren varit allför feg att tala om att jag ännu inte hade läst din bok "Det är så logiskt alla fattar utom du". I vår kom du med en ny bok, "Allt jag säger är sant" och jag blev alldeles kallsvettig. Skulle jag försöka leva med pressen att undanhålla det faktum att jag inte har läst någon av dina böcker? Det blev för mycket för mitt lilla bibliotekariehjärta så jag beslutade mig för att läsa den första åtminstone. En av mina första tankar när jag läste var "Varför har jag inte läst den här tidigare?" Varför har jag undanhållit mig själv den här boken som passar mig så perfekt. Jag blev direkt en del i Ester och Johans vänskap och alla komplikationer som strömmar upp och ut. Esters oförmåga att se vad som händer och bara se vad som händer i hennes liv. Johans frustration och så småningom explosion. Och trots att jag vet (eller hoppas hoppas) att det kommer att ordna sig så sitter jag där och känner alla deras känslor: förvirring, oro, lite tomhet, kärlek och hela midevitten. Så tack Lisa för den här varma fina boken som gav mig en välbehövlig känslotur.

Bortsvept som jag blev av "Det är så logiskt..." såg jag till att läsa "Allt jag säger är sant" rätt så snabbt därefter. Men här blev det inte riktigt samma känsla. Om jag blev lite kär i "Det är så logiskt..." så var det lite mer ruffigt att läsa "Allt jag säger är sant". Johan och Ester tyckte jag om, ville att det skulle gå bra för och allt det där andra man vill för de som lindar in ens hjärta i lite bomull. Men Alicia... hon är mer svårälskad. Så himla uppe i sig själv och samtidigt som jag avundas hennes självförtroende blir jag också irriterad. Vem är hon att bara bestämma sig för att den där tjejen är för tråkig att få ha killen som Alicia vill ha? Eller att bara blåögt hoppa av gymnasiet, mest på en känsla som dök upp inne på en skoltoalett? Men samtidigt som man sitter där och svär lite i mungipan över henne så tycker jag ju om henne också. Kanske. Men det är en lite mer svår kärlek.

Så nu behöver jag inte sitta tyst nästa gång dina böcker kommer på tal. Jag kan säga att jag har läst båda två och tyckte om dom bägge. Att min småförälskelse i "Det är så logiskt..." fortfarande bubblar till lite i mig. Och det säger jag inte bara för att vi känner varandra utan för att så är det bara.

/Anna