Dumpad och olycklig

Jeppe är dumpad. Helt oväntat. Han vet inte alls vad som hände. Men nu bor han i en riktigt sunkig liten andrahandslägenhet som kostar jättemycket. Pengar, ja. Det har han inte så mycket av. Och han vill verkligen inte tala om för mamma och pappa att Emma har dumpat honom utan han glider undan när han pratar med dom och låtsas som att allt är ok. Lite stereotypa kompisen Juggo är den enda som vet och försöker dra med Jeppe ut i sommarledigheten hela tiden. För Juggo verkar tro att enda botet mot ett krossat hjärta är att gå på fest och träffa nya tjejer hela tiden. Jeppe håller inte riktigt med utan vill mest bara hänga i lägenheten och göra låtlistor med olycklig-kärlek-hjärta-smärta-låtar på Spotify, lyssna på dessa och hoppas på att allt kommer att lösa sig med Emma, att hon kommer att vilja ha honom tillbaka.

Jag tyckte om Ingrid Olssons "Komma över". Hon lyckas verkligen få en att förstå Jeppes genomdeppighet. Den där tomma känslan när man är nydumpad och bara vill att den andra ska komma tillbaka så att man inte behöver känna så där längre. Det där att man så oreflekterande vill ha tillbaka den andra. Vi ser att Emma verkar vara ett ganska så stort egosvin men det gör inte Jeppe, för han vill bara att allt ska bli bra igen. Själv ville jag bara säga till honom på skarpen att hon inte är värd honom, att han borde gå vidare och strunta i honom. Men ibland så måste man bara vara så där genomdeppig för att kanske kanske gå vidare när man kommer ut på andra sidan.

/Anna

Varulvsskräp är skräp

Ok, nu får det faktiskt räcka! Jag har i princip inget emot den här vampyr- och varulvstrenden som har svept fram och fortfarande sveper fram över världen men när det börjar komma riktiga skitböcker så får det faktiskt räcka! Ni vet sen tidigare att jag inte är något fan av Twilight-böckerna men "Blod och choklad" av Annette Curtis Klause är några snäpp värre i min dåliga-bok-skala. Bredvid Klause är Meyer ett författargeni (eller ok, kanske inte...).

Vivian är en varulv och har problem. Hennes pappa (ledarvarulven) har blivit innebränd och hela flocken har varit tvungna att flytta. Nu har dom bott ett tag i den nya staden men Vivian har fortfarande inga vänner men bestämmer sig för att det ska ändras på. Dessutom blir hon kär i en köttkille (människa) och hon vet inte om hon ska berätta för honom att hon är varulv eller inte. Dessutom är det massa interna maktkamper i flocken.

Ja, den var jättelättläst, det gick fort och jag ville veta hur det ska sluta. Men... egentligen är det här bara en Harlequin-bok i varulvsform. Varannan mening består av beskrivningar av hur fantastiskt snygg, slank och underbar Vivian är ("mitt underbara hår, mina slanka ben" bla bla bla). Och kan man ta en bok på allvar som har det typiska Harlequin-språket, "han tog mig i sina muskulösa armar och kysste mig kärleksfullt men ändå manligt och kraftfullt..." bla bla bla bla. Dra mig baklänges vad genomdåligt! Hela boken är bara fluff, dåligt fluff dessutom!

Jag hade dumt nog med mig den här på boken på bussen när jag åkte hit och dit och jag satt och skämdes för den. Försökte smussla upp och ned den ur väskan så att ingen skulle se vad jag läste. Ville ställa mig upp och tala om att jag läste den bara för att jag är bibliotekarie, jag måste läsa även usla böcker.

Bara för att det handlar om varulvar behöver det inte översättas! Hör ni mig Bonnier Carlsen!?

/Anna

En annan sorts kärlek

Jag hade verkligen sett fram emot att läsa Rachel Cohn och David Levithans "Naomi och Elys kyssförbudslista", mest för att jag älskade deras förra bok, "Nick och Norahs oändliga låtlista" så oerhört mycket. Jag var beredd att bli förälskad, totalt störtförälskad och började läsa och jag kände... ingenting! Bara ett stort "jaha" och där dog den potentiella förälskelsen. Jag småläste lite då och då men fastnade aldrig riktigt. Men så till slut tänkte jag "nä nu måste jag ju bara ta och läsa ut den, om inte annat så att jag kan bocka av den på listan". Så då började jag läsa lite mer på allvar och då slog det till på allvar. Jag fastnade och det visade sig att om jag blev blixtförälskad i Nick och Norah så var min kärlek till Naomi och Ely lite mer en sån som smyger sig på och till slut så inser man att jag visst älskar den här boken, även om det började på andra änden av skalan.

Naomi och Ely är bästa vänner och delar allt. Det lilla problemet är att Naomi är kär i Ely. Ely är inte kär i Naomi. Naomi har länge tänkt att det ska bli dom till slut men när Ely blir ihop med Naomis ex Bruce den andra faller hennes värld sönder och även deras kyssförbudslista. Naomi och Ely är plötsligt inte längre bästa vänner och de börjar lämna tillbaka alla saker, Naomi gör upp en plan för hur de ska göra när de möts i hallen (de bor i samma hus) och vilka Starbucks som är tillåtna och inte. Det verkar som att allt är åt helvete och att det aldrig kommer att fixa sig.

Det som jag tycker väldigt mycket om är alla underbara personer runt omkring Naomi och Ely. Portvakten Gabriel som är kär i Naomi, Bruce den första och Robin och Robin. Älska alla dom mer eller mindre underliga typer som bara flyter omkring i marginalen men som är så viktiga.

Dessutom, en stor anledning till att mitt hårda hjärta smälte lite till var att det plötsligt dök upp låtlistor också i den här boken. Älskar låtlistor!

En annan sorts kärlek men ändå kärlek!

/Anna

Jaha, det var det det!

Under julen läste jag ut sista delen i Suzanne Collins Hungerspelstrilogi, "Mockingjay" eller "Revolt" på svenska. Jag tänker inte skriva så mycket om vad som händer för jag vill inte avslöja för mycket men jag kan säga att man får reda det man vill få reda på.

Jag tycker inte att den är den bästa delen i trilogin - "Hungerspelen" var så bra för att den var annorlunda, något nytt för mig; "Fatta eld" var så bra för att jag hade förväntat mig en trött andra del, en upprepning, men fick något helt annat och den är nog min favoritdel i trilogin. Men som sista del är "Mockingjay" bra men tyvärr lite trött. Man får vänta ganska länge på att det blir riktigt spännande men då blir det ordentlig action. Och det var inte utan att jag nästan satt och hoppade lite när jag läste för att jag var så orolig för allt som kunde hända och att jag ville veta vad som skulle hända men samtidigt inte riktigt ville läsa ut den, för då var Hungerspelen slut - på gott och ont.

Jag tänker inte ens tänka på någon bästa- eller sämsta-lista för 2010 men en sak som jag har tänkt på är att det har varit ett år av flera avslutade serier för mig. Dom där serierna som jag har älskat och väntat på nästa del men sen blivit så ledsen för att det är slut. Det är svårt när man längtar efter något men samtidigt inte riktigt vill att den stunden ska komma, för då är det över, slut, inga fler bra böcker att vänta på. Och just då känner jag ofta att det aldrig mer kommer att komma en lika bra serie, som jag kan försvinna in i och få längta efter.

/Anna