En endaste liten gång betyder mycket

Bram, Al och Gabe är kompisar och är kända för att dom fixar hemliga fester. Det är inte vilka fester som helst utan dom ordnar det i andras hus när dom som bor där är borta just då. De tar sig in, fotar av hur det ser ut, ställer undan allt, har festen och sen ställer dom tillbaka allt där det ska vara. De som bor där ska inte märka något när de kommer tillbaka. Det är ganska speciellt att få komma på dessa fester och Gabe är den som bjuder in tjejerna. På en av festerna träffar han Helen som inte är så snygg men har något alldeles särskilt. Hon ser Gabe som den han är och de är med varandra hela kvällen och hela natten. När hon försöker få tag på honom efter festen vägrar han svara i telefon, inte för att han inte tycker om henne utan för att han lät henne se alldeles för mycket av den han är och det gör honom rädd. Han är inte van vid den närheten och väljer bort den. Men det han inte vet är att Helen inte vill få tag på honom bara för att hon tycker om honom, hon har också något som han måste få veta.

Margaret Wilds "En gång" är en underbar bok, kortfattat skriven (precis som hennes "Jinx") och sånt älskar jag. Jag älskar också hennes sätt att skriva, att hon får mig att känna det som om jag är där, på plats, att jag lutar mig lite in mot Helen och får veta vad hon tänker och känner.

Det här var den tredje boken jag läste under sjukhelgen förra helgen och med tanke på hur dåligt korrlästa dom första två var så måste jag säga: tack X-publishing för att ni korrekturläser era böcker! Och självklart, tack också för att ni ger ut så bra böcker som den här!

/Anna

Inte svartaste svart

Dags för bok två som jag läste under sjukhelg.

Om jag hade höga förväntningar och pirrade lite inför att läsa Mårten Sandéns "De dödas imperium" så var jag lite mer skeptisk till Hanna Jedviks "Snart är jag borta".

Maja och Lina är kompisar, tvillingsjälar och helt perfekta ihop men Maja har mått väldigt dåligt och skurit sig själv mycket tidigare och när boken börjar har Lina precis blivit utsatt för en brutal gruppvåldtäkt. Och ungefär där tänker jag "åh nej, inte ännu en sån här boken, där allt bara är svart svart svart och tjejerna mår dåligt och allt bara är skit". Men det fick jag ta tillbaka en bit in boken. För även om det är tungt på ett sätt så är det inte för mycket, det är lite mer realistiskt. Tjejerna känns normala, deras vänskap är väldigt fin och föräldrarna är inga puckon som bara bryr sig om sig själva. Det känns helt enkelt som att det här är en bit av en möjlig verklighet och alla de små sakerna som blir betydande, vad vissa händelser kan göra med en och att människor faktiskt bryr sig även om det inte alltid är så lätt.

Så läs den för då väntar en väldigt bra och inte alltför svart "eländesskildring" där man verkligen vill veta vad som händer Maja, Lina och deras vänskap.

P.S. Men varför är en del böcker så dåligt korrlästa? Jag klagade på att "De dödas imperium" var det och den här är också det. Småord som fattas, en bokstav för mycket eller för lite här och där.

/Anna

Nu är det slut!

Jag var sjuk i helgen. Inte så kul egentligen men rätt så bra för läsning. Har lyckats läsa tre (TRE!!!) böcker på lika många dagar. Kan inte komma ihåg när det hände senast. Den första som blev utläst var Mårten Sandéns "De dödas imperium", del tre i serien om Jannike Faltin, synsk och stentuff kämpe mot oknyttet runt omkring oss. De två första heter "Den femte systern" och "Det viskande barnet".

I "De dödas imperium" fortsätter en del av handlingen från "Det viskande barnet". Saker som Jannike har anat sig till tidigare ska äntligen hända, synd bara att det kanske inte blir riiiktigt som hon har tänkt sig (och drömt lite om). Dessutom finns det en lord Horlock som kan väcka döda och verkar ha vansinnesplaner på att sätta ihop någon slags armé. Nu är det upp till Jannike att göra något åt det!

Det känns alltid lite tomt när man är klar med en serie böcker, speciellt när man har älskat dom så mycket som jag har älskat den här serien. Mårten Sandén har lyckats få ihop en helt underbar blandning av skräck, fantasy och faktiskt en skvätt socialrealism (Jannike har haft en rätt så tuff uppväxt) och jag har sett fram emot varje ny del sen jag läste den första. Men nu är det slut! Inga fler stordåd av Jannike, inga fler sömnlösa nätter för att jag måste måste måste läsa samtidigt som jag tycker att det är lite läskigt. (Speciellt andra boken var rätt läskig.) Lite tomt är det allt. Snälla Mårten - skriv fler böcker om Jannike! Supersötasnälla!?

P.S. Men varför har den blivit så dåligt korrläst? Massor av småmissar: ord som fattas, en bokstav för mycket eller för lite här och var. Stör mig på sånt för det stör min läsning.

Nästa blogginlägg blir om utläst bok nummer två helgen vecka 44.

/Anna

Med risk för blod

Jag är inne på tredje boken i Twilight och sen första boken kan jag konstatera en sak som jag egentligen inte borde skriva här (känner att det finns en viss risk för mitt liv) men jag tycker verkligen inte om Twilight. Eller, jag kanske ska säga att det lilla jag tycker om inte uppväger det jag ogillar.

På plussidan:

- Snygga omslag (fast inte den sista)

- Tonåringen i mig tycker om kärlekshistorien på något sätt

- Jacob är inte så tokig

På minussidan:

- Bella tycker bara om Edward, inte Jacob

- Edward är ett spån

- Guuuud så traditionella idiotiska könsroller!

Jag börjar med den sista punkten: Ska vi verkligen tro på att Bellas stackars pappa inte ens kan värma en burk pastasås i mikron?! Har man en mikro och har bott ensam X antal år vet man väl för tusan hur man använder en mikro. Och Bellas sätt att använda hushållsarbete som ett sätt att hålla Charlie på bra humör! Och att så fort hon har flyttat in hos honom så tar hon över allt sånt, får dåligt samvete och ber om ursäkt om maten inte står på bordet när han kommer hem från jobbet. Och hennes ständiga "kvinnliga" omhändertagande och självkritik. Blir tokig på detta!

Är redan irriterad och då har jag inte ens kommit in på Edward. Han beter sig som en överbeskyddande pojkvän som inte låter Bella göra vad hon vill med motivationen att "det kan vara farligt".

Åka till La Push för att träffa Jacob? Absolut inte!

Slippa gifta sig för att bli vampyr? Absolut inte!

Hångla lite? Absolut inte!

Bli vampyr? Absolut inte!

Trots att det sista skulle kunna göra att hon inte behöver vara så beskyddad hela tiden och faktiskt klara sig själv. Men om hon skulle bli självständig så har ju Edward inget att göra och då är det ju synd om honom!

Och, visst han är vampyr (men ändå en "mänsklig" vampyr) men han är ju så okänslig för Bellas känslor. När hon är orolig för honom så suckar han och säger bara typ "men jag sa ju åt dig att inte oroa dig för mig, bara för dig själv". Jaha, men då så, då slutar jag väl oroa mig för min älskade! Så då måste hon både vara orolig för honom och ha dåligt samvete för att hon är det. Som om det bara går att stänga av känslor. Och varför kan hon inte få bestämma saker själv? Han bara tvingar in henne i situationer, tar upp saker med Charlie fast hon inte vill det, låter henne inte åka vart hon vill och träffa vem hon vill för att han har åsikter om det. Stofilpucko!

Och Stephenie Meyer är ju uppenbarligen fast i könsrollerna själv. Har ni sett att hon tackar sin man i början av bok tre för att han står ut med att de måste äta ute så mycket? Stackars honom! Eller så skulle han ju kanske laga maten åt sin hårt arbetande fru och deras söner. Visst, på ett sätt kan man väl mena att det de gör hemma är väl upp till dom men hon för ju över det här i böckerna och det är ju därför Bella är som hon är.

Okej, nu har jag fått ur mig det här, varsågoda att sätta igång och såga mig i kommentatorsfältet. Jag är beredd! Och ja, jag har inte läst alla böckerna än men något säger mig att det inte kommer att hända så himlans mycket på det område som jag stör mig på i resten av böckerna.

/Anna