Med risk för blod

Jag är inne på tredje boken i Twilight och sen första boken kan jag konstatera en sak som jag egentligen inte borde skriva här (känner att det finns en viss risk för mitt liv) men jag tycker verkligen inte om Twilight. Eller, jag kanske ska säga att det lilla jag tycker om inte uppväger det jag ogillar.

På plussidan:

- Snygga omslag (fast inte den sista)

- Tonåringen i mig tycker om kärlekshistorien på något sätt

- Jacob är inte så tokig

På minussidan:

- Bella tycker bara om Edward, inte Jacob

- Edward är ett spån

- Guuuud så traditionella idiotiska könsroller!

Jag börjar med den sista punkten: Ska vi verkligen tro på att Bellas stackars pappa inte ens kan värma en burk pastasås i mikron?! Har man en mikro och har bott ensam X antal år vet man väl för tusan hur man använder en mikro. Och Bellas sätt att använda hushållsarbete som ett sätt att hålla Charlie på bra humör! Och att så fort hon har flyttat in hos honom så tar hon över allt sånt, får dåligt samvete och ber om ursäkt om maten inte står på bordet när han kommer hem från jobbet. Och hennes ständiga "kvinnliga" omhändertagande och självkritik. Blir tokig på detta!

Är redan irriterad och då har jag inte ens kommit in på Edward. Han beter sig som en överbeskyddande pojkvän som inte låter Bella göra vad hon vill med motivationen att "det kan vara farligt".

Åka till La Push för att träffa Jacob? Absolut inte!

Slippa gifta sig för att bli vampyr? Absolut inte!

Hångla lite? Absolut inte!

Bli vampyr? Absolut inte!

Trots att det sista skulle kunna göra att hon inte behöver vara så beskyddad hela tiden och faktiskt klara sig själv. Men om hon skulle bli självständig så har ju Edward inget att göra och då är det ju synd om honom!

Och, visst han är vampyr (men ändå en "mänsklig" vampyr) men han är ju så okänslig för Bellas känslor. När hon är orolig för honom så suckar han och säger bara typ "men jag sa ju åt dig att inte oroa dig för mig, bara för dig själv". Jaha, men då så, då slutar jag väl oroa mig för min älskade! Så då måste hon både vara orolig för honom och ha dåligt samvete för att hon är det. Som om det bara går att stänga av känslor. Och varför kan hon inte få bestämma saker själv? Han bara tvingar in henne i situationer, tar upp saker med Charlie fast hon inte vill det, låter henne inte åka vart hon vill och träffa vem hon vill för att han har åsikter om det. Stofilpucko!

Och Stephenie Meyer är ju uppenbarligen fast i könsrollerna själv. Har ni sett att hon tackar sin man i början av bok tre för att han står ut med att de måste äta ute så mycket? Stackars honom! Eller så skulle han ju kanske laga maten åt sin hårt arbetande fru och deras söner. Visst, på ett sätt kan man väl mena att det de gör hemma är väl upp till dom men hon för ju över det här i böckerna och det är ju därför Bella är som hon är.

Okej, nu har jag fått ur mig det här, varsågoda att sätta igång och såga mig i kommentatorsfältet. Jag är beredd! Och ja, jag har inte läst alla böckerna än men något säger mig att det inte kommer att hända så himlans mycket på det område som jag stör mig på i resten av böckerna.

/Anna