Varför är så många bra böcker sorgliga?

Det är inte utan att jag känner igen lite av Mats Berggrens "Sista berättelsen om oss" (som jag skrev om i förra inlägget) i Björn Sortlands "Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?". Båda är sorgliga, har ganska korta kapitel och är väldigt bra.

I "Vad är så skört..." träffar Markus Ingrid, han är 19, hon 24 och han blir alldeles nästan besatt av henne från första stunden han träffar henne. Hon är lite mer avslappnad och han vet inte riktigt var han har henne, om hon ens vill träffa honom. Men till slut så inser han att hon faktiskt vill det och att hon kanske kanske älskar honom, nästan lika mycket som han älskar henne. Men... och det är ett väldigt stort men, hon har cancer och hon vet att hon inte kommer att överleva det. Deras kärlekshistoria kommer att ta slut och de vet om det. Som Markus tänker "Det är helt idiotiskt, han har träffat den han vill vara med för resten av livet, och så varar resten av livet i några ynka månader." (Åh, så fint sagt men så himla himla sorgligt!)

Det är så sorgligt men samtidigt en jättejättefin kärlekshistoria. Boken har korta kapitel men de innehåller så mycket. Och som ni säkert vet vid det här laget är jag väldigt svag för kortfattade böcker som ändå säger så oerhört mycket (till exempel Ingrid Olssons "Ett litet hål i mörkret" som jag skrivit om här.) Synd bara att alla de böckerna ska vara så himla sorgliga!

/Anna

Vänskap och skuld

Mats Berggren har skrivit massor av bra böcker, bl.a. "En enda kväll" som är en favorit, både hos mig och hos många elever (vad jag har märkt i alla fall). Hans senaste bok heter "Sista berättelsen om oss" och är riktigt riktigt bra!

Mattias pluggar biologi på universitet och har en flickvän, Hanna (som är ganska så krävande), sen några år tillbaka. En dag dyker hans gamla bästa vän, som också heter Mattias, upp. Mattias blir glad samtidigt som alla gamla skuldkänslor dyker upp igen för på gymnasiet hände det något som han inte är särskilt stolt över och som gjorde att Mattias och Mattias vänskap försvann. Men plötsligt så är han där igen och de börjar träffas och det känns bra och allt flyter på men så händer något som förstör allt, verkligen ALLT!

Åh - så bra! Jag plöjde igenom den här boken för den var ju så bra och så lättläst. Mats Berggren lyckas så bra med att flytta mig in i Mattias känslor och känslan av att det är ju så bra men att det finns den där katastrofen som kommer att komma. Man vill det inte men det är oundvikligt och man kan inte sluta läsa även om man på ett sätt inte vill veta vad som händer, fast det vill man ju ändå...

/Anna

Tystnadens hus

Magnus Nordin är en av mina absoluta favoritförfattare och precis alldeles nyss läste jag ut hans senaste bok - "Tystnadens hus".

Stella och Gabriel har rymt från en sektliknande församling där Stella har bott så länge hon kan minnas. De får hjälp av en kompis till Gabriel och de flyttar in i ett gammalt nedslitet hus som ingen bor i längre. Gabriel har fått ett svartjobb och har sagt åt Stella att ligga lågt så att ingen från sekten ska kunna hitta dom. Men när Stella träffar på en liten tjej som säger att hon också bor i huset kan Stella inte låta bli att börja vara med henne och fundera på vem den lilla tjejen egentligen är och varför hennes föräldrar aldrig syns till i huset. Och vad är det för krafsande ljud Stella hör om nätterna?

Som vanligt har Magnus Nordin lyckats skriva en mycket bra rysare och det som gjorde den lite extra bra var slutet. Jag hade mina egna funderingar på hur det hängde ihop men slutet var ändå en överraskning (även om jag hade lite rätt). Läs själv så får ni se vad jag menar!

Problemfamilj? Familjeproblem?

Det känns som om jag var sist i världen att läsa "Min typ brorsa" av Johanna Lindbäck men det har jag tagit igen i helgen. Jag har läst och läst och läst. För den var ju så bra!

Ninas mamma har träffat en ny man, Tomas, som har två söner som heter Daniel och Wille. Efter ett tag bestämmer föräldrarna sig för att flytta ihop, problemet är inte bara att få tag på en ny lägenhet utan att någon av familjerna måste flytta från "sin" stad (Umeå och Luleå) och att plötsligt få en helt ny familj som man inte känner så väl, knappt träffat faktiskt.

Nina stretar emot och Wille är inte heller glad (för det blir Tomas och hans söner som måste flytta på sig) över att lämna flickvän, kompisar, hockeylag och skolan. Daniel säger inte så mycket men funderar mycket över hur det ska funka med den nya familjen, speciellt med Nina. Efter ett tag blir det ännu mer komplicerat allt eftersom Nina och Daniel lär känna varandra, för vad känner de egentligen för varandra? Är de bara låtsassyskon eller finns det något mer?

Det är såååå komplicerat och massor av känslor men gud vad bra Johanna Lindbäck skriver! Man förstår verkligen hur jobbigt det är och hur de två går med alla sina känslor som de inte riktigt kan förstå och hur lätt det blir missförstånd.

LÄS! Perfekt för jullovet!

/Anna