Kärlek på ett annorlunda sätt

Kärlek kan vara komplicerad. Eller... oftast så är den det. Samtidigt som den är väldigt enkel. Ibland i alla fall. Det här stämmer in på de två personerna i David Levithans "Liten parlör för älskande". I den berättas en kärlekshistoria där allt är så självklart men också blir komplicerat, p.g.a. den enes familj (där man bara anar att det inte var en jätterolig uppväxt) och samma persons otrohet. Och hur går man vidare efter nåt sånt. När man samtidigt så oerhört mycket vill vara med den personen men att det också är något som har förstörts.

Den här boken är inte berättad som en vanlig kärlekshistoria där de möts, blir kära, flyttar ihop och det sen blir komplicerat och jobbigt och man måste ta ett beslut om man ska vara ihop eller inte. Allt det händer, ja, men boken är uppbruten där vi hoppar fram och tillbaka i tiden där pusselbitarna läggs allt eftersom. Och dessutom är det en ordbok. Och ni som reagerar med ett "Va! Gud så tråkigt!" - sluta inte läs nu för den lilla lilla biten gör att boken blir ännu bättre och inte på det där tråkiga "nu ska vi lära oss ord som är bra att kunna"-sättet utan att det lilla ordet ger ännu mer innebörd till den historien som berättas till det ordet. Annorlunda - men åh så bra!

Men visst är det lite roligt att få lära sig engelska ord som "doldrums", "antsy" och "kerfuffle". Kolla vad de betyder genom att slå upp dom. Eller ännu hellre - läs "Liten parlör för älskande"!

/Anna

Vad vill hon?

Sonya Sones har skrivit två av mina favoritböcker (som hänger ihop) så när hon skulle komma ut med en ny bok så stod jag självklart beredd att sno åt mig den så fort jag kunde. "En sån där vidrig bok där mamman dör" läste jag i en sittning men när jag hade läst klart den var jag lite förvirrad, Vad vill hon med den här boken?

Rubys mamma har dött och måste flytta från Boston och sin älskade moster, bästa kompisen och pojkvännen till sin pappa i Los Angeles. Pappan har hon inte träffat och han är dessutom en superkänd skådespelare. Hon hatar självklart både honom och det ytliga L.A. så fort hon kommer dit. Och det är det som jag har så svårt med den här boken. Man ser precis vad som ska hända på flera mils avstånd. Och det är bara att pricka av på listan.

Varning för spoilers!

Los Angeles är jätteytligt och klyschigt. Check!

Bästa kompisen och pojkvännen får ihop det. Check!

Pappan är egentligen jättesnäll och det är inte hans fel att Ruby aldrig haft någon kontakt med honom, utan det är mammans. Check!

Pappan är tillsammans med supersnälla "assistenten" Max. Check!

Det blir en fin smörig gruppkram på slutet och allting ordnar sig och Ruby älskar plötsligt L.A. Check!

Å, så tröttsamt det är när det blir så förutsägbart! Men jag kan liksom inte komma fram till varför hon skriver så här. Är det för att det ska vara en söt liten förutsägbar historia eller vill hon nåt annat? Vill hon säga nåt med det här?

Och på nåt sätt så kan jag inte ändå inte låta bli att tycka om den, lite lite. Den kanske var precis vad jag behövde den där stunden jag läste den, nåt lättsmält som inte bråkar med mig.

/Anna