Självklart är den oerhört sorglig för att det är en så ung person som dör (för det gör hon, inget mirakelmedel dyker upp i slutet) men också för den där känslan av panik som finns, allt man inte hunnit med, allt man vill göra och allt man aldrig kommer att få uppleva. Det var inte utan att jag själv satt och tänkte "om det här skulle hända mig, vad vill jag göra? vad har jag hela tiden skjutit framåt och tänkt att jag hinner med sen". Dyka, är det första som jag kommer på. Har drömt om det ända sen jag var liten men har fortfarande inte gjort det.
Det är det här som jag tycker gör en riktigt bra bok, att du lever dig in så mycket att du börjar tänka på ditt eget liv och sätter in dig själv i bokens personer. Att det inte finns det där avståndet mellan boken och dig. Så när man gråter för Tessas skull så gråter man kanske lite lite för sin egen skull också.
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar