Det är inte utan att jag känner igen lite av Mats Berggrens "Sista berättelsen om oss" (som jag skrev om i förra inlägget) i Björn Sortlands "Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?". Båda är sorgliga, har ganska korta kapitel och är väldigt bra.I "Vad är så skört..." träffar Markus Ingrid, han är 19, hon 24 och han blir alldeles nästan besatt av henne från första stunden han träffar henne. Hon är lite mer avslappnad och han vet inte riktigt var han har henne, om hon ens vill träffa honom. Men till slut så inser han att hon faktiskt vill det och att hon kanske kanske älskar honom, nästan lika mycket som han älskar henne. Men... och det är ett väldigt stort men, hon har cancer och hon vet att hon inte kommer att överleva det. Deras kärlekshistoria kommer att ta slut och de vet om det. Som Markus tänker "Det är helt idiotiskt, han har träffat den han vill vara med för resten av livet, och så varar resten av livet i några ynka månader." (Åh, så fint sagt men så himla himla sorgligt!)
Det är så sorgligt men samtidigt en jättejättefin kärlekshistoria. Boken har korta kapitel men de innehåller så mycket. Och som ni säkert vet vid det här laget är jag väldigt svag för kortfattade böcker som ändå säger så oerhört mycket (till exempel Ingrid Olssons "Ett litet hål i mörkret" som jag skrivit om här.) Synd bara att alla de böckerna ska vara så himla sorgliga!
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar