Det har inte blivit så många boktips upplagda här på sistone men det beror inte på att jag inte har läst. Jag har läst engelska böcker till bokprat så att det nästan står mig upp i halsen. Jag kommer lägga upp några av favoriterna av dom lite senare men just nu tänker jag skriva om E.E. Richardsons "Djävulens fotspår".Den här boken har jag väntat på att läsa ganska länge och nu har det äntligen blivit av. Jag ville läsa den för att jag tycker om omslaget men mest för att jag tyckte om hennes förra bok "Inkräktarna" som jag har skrivit om här.
Bryans äldre bror Adam har varit borta i fem år. Ingen vet vad som hände med honom, utom Bryan och honom är det ingen som lyssnar på. Han var bara åtta år när Mörkermannen tog Adam, efter att han hade lekt på de stenar som kallas Djävulens fotspår, och självklart var det ingen av de vuxna som lyssnade på Bryans prat om Mörkermannen, de trodde det bara var fantasier. Men Bryan vet att det är sant för han möter fortfarande Mörkermannen då och då, eller i alla fall känslan av honom. Den ligger över hans lilla hemstad och påverkar alla men ingen pratar om det. Framför allt inte de vuxna, för de kan inte se Mörkermannen, han syns bara för barn och de flesta som har sett honom eller känner av honom lever i skräck, de som har överlevt vill säga. För de flesta barn som ser honom försvinner och hittas aldrig mer. Bryan har levt ensam med det här väldigt länge och varken han eller hans föräldrar kan komma över Adams försvinnande. Men så börjar Bryan lära känna Stephen och de börjar undersöka vad det är som händer och varför Mörkermannen finns och vem han är. I sökandet träffar de en kille vars syster har försvunnit och som också har förstått att det har med Mörkermannen att göra. De fortsätter sökandet tillsammans och börjar söka upp de ställen där de vet att Mörkermannen brukar hålla till för att få svar på sina frågor.
Jag hade tyvärr lite för höga förväntningar på den här boken för att jag skulle tycka att den var riktigt bra. Jag parallell-läste boken på engelska och svenska vilket gjorde att jag upptäckte att översättaren (Mats Wänblad, som även är författare) har döpt om Stephen till Smokey. Det här störde mig något enormt vilket nog tyvärr förstörde en stor del av läsupplevelsen. Det hade kunnat bli en bra rysarläsning men nu blev det tyvärr inte det, bara en ganska blaskig och medelmåttig sådan.
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar