Astrid och Ellen är bästa vänner. De lever lite grann i sin egen värld som dom trivs i men är annorlunda. Men när Ellen alltmer börjar dra sig undan och förlorar lite av sig själv tycker Astrid att det blir för jobbigt. Hon har dåligt samvete för att hon drar sig undan och istället börjar vara med ytliga Olina. Men med Olina är allt så mycket enklare. Astrid vill inte heller se att Ellen är deprimerad och skjuter det bara ifrån sig och försöker bortförklara. Inte ens när Ellens pappa ringer till Astrid för att fråga om hur det verkligen är med Ellen så kan Astrid inte få ur sig orden, om hur det verkligen är med Ellen. Och när Olina frågar Astrid om hon vill flytta med henne till London efter att dom har gått ut gymnasiet säger hon ja. För det känns enklare att göra det än att försöka få Ellen att vilja leva det liv dom två har pratat om så länge ska vänta på dom efter gymnasiet - att flytta till Barcelona, att komma bort från småstaden och bli något annat. Så Astrid väljer det enkla och sig själv. Men vad händer då med Ellen?Ester Roxbergs "Antiloper" går rätt in i mig. Den där tiden i livet då allt känns så enkelt men ändå så svårt. Då man längtar bort till nåt annat och förväntar sig att hela livet ska börja bara man slutar skolan eller flyttar till en annan stad eller... Och att bästa vännen man har alltid ska finnas där och vara precis exakt likadan som hon alltid har varit. Jag får känslan av att den här boken ligger väldigt nära Ester Roxberg själv, för den känns så äkta och personlig.
Och tack för spellistor i böcker - det tycker jag om!
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar