Regelbok?

Mia och hennes bästa kompis Mirjam är 14. Och det märks. De befinner sig i det där mellanläget mellan barn och vuxen där man helst vill vara vuxen men ibland faller tillbaka till barnsligheten. Mia vill massa saker men känner sig fast i den lilla hålan hon bor i, fast i sitt ordinära utseende och sitt lite dåliga självförtroende. Och det är nog inte helt lätt när man är kompis med ett blickfång. För Mirjam hon syns - hennes kropp, hennes röda svallande hår och hennes sätt att vara. Mia känner sig nog lite osynlig bredvid henne. Sen blir det ju inte bättre när Mirjam får ihop det med en gubbe (ja, eller... han är väl typ 40 år) och börjar ha sex. Det där skaver hos Mia, både att hon har ihop det med en så gammal person (och det är ju faktiskt olagligt!) men också att Mirjam rusar ifrån och gör saker som Mia inte vet nåt om.

Det som är bra med Lina Arvidssons "Det borde finnas regler" är språket, man får verkligen en känsla av de här två, de är 14 år och det gör att det blir lite mer trovärdigt. Och visst, den är väl lite rolig och mamman är snäll. Men resten då? Det är så mycket jag saknar i den här boken. Lite uppstyrning tack! Var är den röda tråden? Det är bara massa olika små händelser som har hänt både nu och förr som staplas på varandra och man tappar bort sig och när man väl kommer tillbaka till nuet så har man glömt bort vad det var de höll på med. "Ja, just ja! Det var där de var, utanför skolan." Det blir en jobbig och onödigt splittrad läsning.

Och den här kärlekshistorien med Vlad, den känns bara som ett onödigt ont instoppat i sista sekund. Han är ju knappt med. Mias tankar om Vlad upptar mer lästid än hans faktiska närvaro i boken.

Sen funderar jag också på deras kompis Karl. Var finns han nånstans i den här berättelsen? Varför får inte han synas? Jag skulle vilja veta hur han tycker att det är att alltid stå bredvid Mia och Mirjam och deras vänskap och hur det är att vara någon slags reservkompis.

Det är så mycket som fattas i den här läsningen så kan inte riktigt tycka om den. Jag hatar den inte men den ger mig inga varma känslor. Mest ett "jaha, då var den boken läst". Tråkigt, för jag hade förväntat mig mer, mycket mer. För gillas böcker brukar vara bra, två av mina "tycka om riktigt-mycket-böcker" är från gilla, Jägerfelds "Här ligger jag och blöder" och Nelsons "Himlen börjar här". Den här lever inte upp till dom, inte ens i närheten tyvärr.

/Anna