Ett erkännande

Hej Lisa Bjärbo

Vi känner varandra och trots detta har jag de senaste åren varit allför feg att tala om att jag ännu inte hade läst din bok "Det är så logiskt alla fattar utom du". I vår kom du med en ny bok, "Allt jag säger är sant" och jag blev alldeles kallsvettig. Skulle jag försöka leva med pressen att undanhålla det faktum att jag inte har läst någon av dina böcker? Det blev för mycket för mitt lilla bibliotekariehjärta så jag beslutade mig för att läsa den första åtminstone. En av mina första tankar när jag läste var "Varför har jag inte läst den här tidigare?" Varför har jag undanhållit mig själv den här boken som passar mig så perfekt. Jag blev direkt en del i Ester och Johans vänskap och alla komplikationer som strömmar upp och ut. Esters oförmåga att se vad som händer och bara se vad som händer i hennes liv. Johans frustration och så småningom explosion. Och trots att jag vet (eller hoppas hoppas) att det kommer att ordna sig så sitter jag där och känner alla deras känslor: förvirring, oro, lite tomhet, kärlek och hela midevitten. Så tack Lisa för den här varma fina boken som gav mig en välbehövlig känslotur.

Bortsvept som jag blev av "Det är så logiskt..." såg jag till att läsa "Allt jag säger är sant" rätt så snabbt därefter. Men här blev det inte riktigt samma känsla. Om jag blev lite kär i "Det är så logiskt..." så var det lite mer ruffigt att läsa "Allt jag säger är sant". Johan och Ester tyckte jag om, ville att det skulle gå bra för och allt det där andra man vill för de som lindar in ens hjärta i lite bomull. Men Alicia... hon är mer svårälskad. Så himla uppe i sig själv och samtidigt som jag avundas hennes självförtroende blir jag också irriterad. Vem är hon att bara bestämma sig för att den där tjejen är för tråkig att få ha killen som Alicia vill ha? Eller att bara blåögt hoppa av gymnasiet, mest på en känsla som dök upp inne på en skoltoalett? Men samtidigt som man sitter där och svär lite i mungipan över henne så tycker jag ju om henne också. Kanske. Men det är en lite mer svår kärlek.

Så nu behöver jag inte sitta tyst nästa gång dina böcker kommer på tal. Jag kan säga att jag har läst båda två och tyckte om dom bägge. Att min småförälskelse i "Det är så logiskt..." fortfarande bubblar till lite i mig. Och det säger jag inte bara för att vi känner varandra utan för att så är det bara.

/Anna