Favoritbok som du läste förra året

Ok, då kör vi! Första inlägget i 30-dagarsserien. Får se hur det går.

Eftersom det här är en ungdomsboksblogg svarar jag helt och hållet utifrån mitt barn- och ungdomsboksläsande, inte mitt "privata". Då var den brasklappen inklämd också!


Oj, oj, här har vi många alternativ. Svårt att välja en bästa bok under förra året, jag läste många bra under 2010. Till exempel Jandy Nelson, Hanna Jedvik, Sonya Sones. Tyvärr kan jag inte välja så det blir istället dom fyra bästa böckerna under 2010.


Den allra första bok jag läste ut 2010 var Mårten Sandéns "Det viskande barnet". Alla som har läst den här bloggen tidigare vet att jag älskar hans serie om Jannike Faltin och det här är nog min absoluta favorit i serien. Läskiga clowner, försvunna barn och en riktigt tuff huvudperson. Och så en härlig cliffhanger-effekt på slutet. Älskar!



Andra boken på listan är Marcus Sedgwicks "My swordhand is singing" (kommer ut på svenska i mars, heter "De som går igen", inte lika fin titel som den engelska tyvärr). Jag fastnade för omslaget, så otroligt vackert! Och titeln! Peter och hans pappa är resande skogshuggare och hamnar i en liten by som blir "invaderad" av vampyrer. Glöm Twilight, det här är som vampyrer ska vara! Riktigt spännande med läskiga vampyrer och ett förflutet som kryper närmare. Spännande så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.


Tredje boken är tvåan i Suzanne Collins Hungerspelstrilogi - "Fatta eld". Jag hade förväntat mig en trist uppföljare och fick något så otroligt spännande. Och den blev inte mindre bra efter att ha pratat väldigt mycket om den i en bokcirkel. Den blev liksom ännu bättre i efterhand.


Fjärde boken är Maria Parrs "Tonja och det hemliga brevet". Så trist omslag, tråkig titel men så otroligt rolig. Jag slukades upp av den och var tvungen att läsa om vissa kapitel för att dom var så underbart härliga. Jag lyfte nästan av lycka under den här läsningen och hade någon sett mig hade dom bara sett ett enda stort leende.


Jaha, det bådar ju inte gott att jag börjar med att fuska. Ses imorrn!


/Anna

Bokcirkel - återkomsten

Nu när jag äntligen är tillbaka i Brandbergen (har ju varit på utflykt i Västerhaninge i ett halvår ungefär) så träffades vi äntligen i bokcirkeln igen. Mysigt tycker jag! Synd bara att Johan och Jennifer inte kunde komma. Men vi andra babblade på som vanligt, ibland i mun på varandra. Jo, och så har vi ju en ny medlem! Välkommen Totte! Jag lyckades visst sno med mig honom från Västerhaninge på nått sätt.

Vi pratade om lite allt möjligt men framför allt så var det hård kritik från Laura, Deniz och Etienne mot House of night-serien av Kristin och P.C. Cast. De tycker att tredje boken ("Utvald")var så oerhört dålig att den knappt gick att läsa, en rejäl störtdykning för serien. Linnea håller med om att trean är lite för mycket men att serien faktiskt blir bättre i de andra böckerna.

Däremot tyckte Laura, Linnea och Etienne "Blod och choklad". Jag kunde inte låta bli att säga vad jag tyckte. Om ni inte redan läst det så kan ni kolla här.

Vi pratade om att vi ska göra topplistor. Kanske månadens böcker enligt bokcirkeln? Till nästa gång ska vi ha skrivit upp en topplista själva och så ska vi försöka göra en topplista enligt bokcirkeln. Typ, det här måste du läsa! Och ska vi sätta upp den på biblioteket.

Till nästa gång ska vi också fundera på vilka nya medlemmar det kanske finns på skolan. När det är dags för skolavslutning förlorar vi nämligen fyra medlemmar (de kommer att vara djupt saknade) och vi blir bara fyra kvar så vi behöver några nyisar.

Det pratades också Sherlock Holmes, musik, dans och lite matte. Men faktiskt inga killar den här gången. Har det hänt nåt när jag var borta?

/Anna

Att våga eller inte våga...

Hmm... jag funderar på om jag ska ge mig i kast med den där 30 dagars-utmaningen som jag har sett att många har på sina bokbloggar, bland andra Lucy och Bokhora.

Ni har ju säkert märkt att det kan gå ganska så lång tid mellan gångerna jag bloggar och jag vet inte riktigt om jag kommer att klara av att blogga varje dag i en hel månad. Jag får nog tänka på det lite till. Fast det skulle vara kul så kanske kanske att jag testar. Och om jag inte hinnar blogga varje dag så kanske det är ok att jag gör flera inlägg på en dag, eller?!

Vad tycker ni?

/Anna

Dumpad och olycklig

Jeppe är dumpad. Helt oväntat. Han vet inte alls vad som hände. Men nu bor han i en riktigt sunkig liten andrahandslägenhet som kostar jättemycket. Pengar, ja. Det har han inte så mycket av. Och han vill verkligen inte tala om för mamma och pappa att Emma har dumpat honom utan han glider undan när han pratar med dom och låtsas som att allt är ok. Lite stereotypa kompisen Juggo är den enda som vet och försöker dra med Jeppe ut i sommarledigheten hela tiden. För Juggo verkar tro att enda botet mot ett krossat hjärta är att gå på fest och träffa nya tjejer hela tiden. Jeppe håller inte riktigt med utan vill mest bara hänga i lägenheten och göra låtlistor med olycklig-kärlek-hjärta-smärta-låtar på Spotify, lyssna på dessa och hoppas på att allt kommer att lösa sig med Emma, att hon kommer att vilja ha honom tillbaka.

Jag tyckte om Ingrid Olssons "Komma över". Hon lyckas verkligen få en att förstå Jeppes genomdeppighet. Den där tomma känslan när man är nydumpad och bara vill att den andra ska komma tillbaka så att man inte behöver känna så där längre. Det där att man så oreflekterande vill ha tillbaka den andra. Vi ser att Emma verkar vara ett ganska så stort egosvin men det gör inte Jeppe, för han vill bara att allt ska bli bra igen. Själv ville jag bara säga till honom på skarpen att hon inte är värd honom, att han borde gå vidare och strunta i honom. Men ibland så måste man bara vara så där genomdeppig för att kanske kanske gå vidare när man kommer ut på andra sidan.

/Anna

Varulvsskräp är skräp

Ok, nu får det faktiskt räcka! Jag har i princip inget emot den här vampyr- och varulvstrenden som har svept fram och fortfarande sveper fram över världen men när det börjar komma riktiga skitböcker så får det faktiskt räcka! Ni vet sen tidigare att jag inte är något fan av Twilight-böckerna men "Blod och choklad" av Annette Curtis Klause är några snäpp värre i min dåliga-bok-skala. Bredvid Klause är Meyer ett författargeni (eller ok, kanske inte...).

Vivian är en varulv och har problem. Hennes pappa (ledarvarulven) har blivit innebränd och hela flocken har varit tvungna att flytta. Nu har dom bott ett tag i den nya staden men Vivian har fortfarande inga vänner men bestämmer sig för att det ska ändras på. Dessutom blir hon kär i en köttkille (människa) och hon vet inte om hon ska berätta för honom att hon är varulv eller inte. Dessutom är det massa interna maktkamper i flocken.

Ja, den var jättelättläst, det gick fort och jag ville veta hur det ska sluta. Men... egentligen är det här bara en Harlequin-bok i varulvsform. Varannan mening består av beskrivningar av hur fantastiskt snygg, slank och underbar Vivian är ("mitt underbara hår, mina slanka ben" bla bla bla). Och kan man ta en bok på allvar som har det typiska Harlequin-språket, "han tog mig i sina muskulösa armar och kysste mig kärleksfullt men ändå manligt och kraftfullt..." bla bla bla bla. Dra mig baklänges vad genomdåligt! Hela boken är bara fluff, dåligt fluff dessutom!

Jag hade dumt nog med mig den här på boken på bussen när jag åkte hit och dit och jag satt och skämdes för den. Försökte smussla upp och ned den ur väskan så att ingen skulle se vad jag läste. Ville ställa mig upp och tala om att jag läste den bara för att jag är bibliotekarie, jag måste läsa även usla böcker.

Bara för att det handlar om varulvar behöver det inte översättas! Hör ni mig Bonnier Carlsen!?

/Anna

En annan sorts kärlek

Jag hade verkligen sett fram emot att läsa Rachel Cohn och David Levithans "Naomi och Elys kyssförbudslista", mest för att jag älskade deras förra bok, "Nick och Norahs oändliga låtlista" så oerhört mycket. Jag var beredd att bli förälskad, totalt störtförälskad och började läsa och jag kände... ingenting! Bara ett stort "jaha" och där dog den potentiella förälskelsen. Jag småläste lite då och då men fastnade aldrig riktigt. Men så till slut tänkte jag "nä nu måste jag ju bara ta och läsa ut den, om inte annat så att jag kan bocka av den på listan". Så då började jag läsa lite mer på allvar och då slog det till på allvar. Jag fastnade och det visade sig att om jag blev blixtförälskad i Nick och Norah så var min kärlek till Naomi och Ely lite mer en sån som smyger sig på och till slut så inser man att jag visst älskar den här boken, även om det började på andra änden av skalan.

Naomi och Ely är bästa vänner och delar allt. Det lilla problemet är att Naomi är kär i Ely. Ely är inte kär i Naomi. Naomi har länge tänkt att det ska bli dom till slut men när Ely blir ihop med Naomis ex Bruce den andra faller hennes värld sönder och även deras kyssförbudslista. Naomi och Ely är plötsligt inte längre bästa vänner och de börjar lämna tillbaka alla saker, Naomi gör upp en plan för hur de ska göra när de möts i hallen (de bor i samma hus) och vilka Starbucks som är tillåtna och inte. Det verkar som att allt är åt helvete och att det aldrig kommer att fixa sig.

Det som jag tycker väldigt mycket om är alla underbara personer runt omkring Naomi och Ely. Portvakten Gabriel som är kär i Naomi, Bruce den första och Robin och Robin. Älska alla dom mer eller mindre underliga typer som bara flyter omkring i marginalen men som är så viktiga.

Dessutom, en stor anledning till att mitt hårda hjärta smälte lite till var att det plötsligt dök upp låtlistor också i den här boken. Älskar låtlistor!

En annan sorts kärlek men ändå kärlek!

/Anna

Jaha, det var det det!

Under julen läste jag ut sista delen i Suzanne Collins Hungerspelstrilogi, "Mockingjay" eller "Revolt" på svenska. Jag tänker inte skriva så mycket om vad som händer för jag vill inte avslöja för mycket men jag kan säga att man får reda det man vill få reda på.

Jag tycker inte att den är den bästa delen i trilogin - "Hungerspelen" var så bra för att den var annorlunda, något nytt för mig; "Fatta eld" var så bra för att jag hade förväntat mig en trött andra del, en upprepning, men fick något helt annat och den är nog min favoritdel i trilogin. Men som sista del är "Mockingjay" bra men tyvärr lite trött. Man får vänta ganska länge på att det blir riktigt spännande men då blir det ordentlig action. Och det var inte utan att jag nästan satt och hoppade lite när jag läste för att jag var så orolig för allt som kunde hända och att jag ville veta vad som skulle hända men samtidigt inte riktigt ville läsa ut den, för då var Hungerspelen slut - på gott och ont.

Jag tänker inte ens tänka på någon bästa- eller sämsta-lista för 2010 men en sak som jag har tänkt på är att det har varit ett år av flera avslutade serier för mig. Dom där serierna som jag har älskat och väntat på nästa del men sen blivit så ledsen för att det är slut. Det är svårt när man längtar efter något men samtidigt inte riktigt vill att den stunden ska komma, för då är det över, slut, inga fler bra böcker att vänta på. Och just då känner jag ofta att det aldrig mer kommer att komma en lika bra serie, som jag kan försvinna in i och få längta efter.

/Anna

Bli kär!

I onsdags träffades en av mina bokcirklar (jag är med i fyra, vet inte hur det gick till men så är det...) för att prata om Jandy Nelsons "Himlen börjar här".

Lennie och Bailey är systrar som delar en försvunnen mamma, en närvarande fin mormor och en äktenskapstokig morbror som heter Big. Bailey är tillsammans med Toby som är såååå snygg och verkar vara någon slags djurviskare, alla djur älskar honom. En dag dör Bailey under en teaterrepetition av en hjärtattack. Helt oväntat. Världen rasar samman för Lennie. Bailey var hennes allt, inte bara hennes syster utan också hennes bästa vän. Dom delade allt och nu är det borta och kommer aldrig tillbaka. Lennie har en så stor sorg att hon inte vet vart hon ska ta vägen, den bara finns där som en stor mörk mur runt henne, hela tiden. Den enda som faktiskt lyckas knacka ner muren lite och dela hennes sorg är Toby. Lennie och Toby dras till varandra och börjar hångla lite här och var. Inte för att dom egentligen är förälskade i varandra utan för att det är ett sätt att mota bort sorgen lite.

Efter att ha varit hemma från skolan några veckor kommer Lennie tillbaka till skolan. Bästa vännen Sarah försöker nå henne men lyckas inte, Lennie fortsätter att dras till Toby i sorgen. Men så är det Joe, den nya killen i skolan och skolorkestern. Han är helt fantastisk tycker alla, även Lennie kan se det mitt i sorgen men hon tänker sig inte att han någonsin skulle kunna vilja vara med henne. Men det verkar faktiskt som att han vill det. Han kommmer hem till henne och charmar mormor och morbror, och till slut även Lennie. Hon faller handlöst för Joe och när dom kysser varandra är det som att allt annat upphör. Men så plötsligt slår sorgen till igen. Och så är det där lilla problemet att hon fortfarande inte riktigt kan hålla sig ifrån Toby.

Det är en underbar bok där det är väldigt uppenbart vad som ska hända men det struntar man i. För man följer med Lennie i hennes känslor, hennes avgrundsdjupa sorg och den ständiga chocken att Bailey inte kommer tillbaka och hennes himlastormande förälskelse i Joe. Det är för att komma åt känslorna och få känna dom själv som man läser den här boken. Och det tycker jag att du också ska göra! Läs den för tusan, om du vill bli ledsen, om du vill bli glad och om du vill bli lite förälskad.

Och gud vilket fint omslag, förresten!

/Anna

Halvgammal ny goding

Det var ett ganska bra tag sen jag läste Petter Lidbecks och Max Elmberg Sjöholms "De tusende" men jag har av någon anledning inte bloggat om den. Vad som gör att jag faktiskt väljer att göra det nu är att jag märker att jag har pratat väldigt mycket om den på sistone.

Det är någon slags framtid, en smitta härjar och människor dör i massor. De som smittas skickas ut på en ö där de ska dö isolerade för att inte riskera att smitta ännu fler. Det är några få av dom smittade som överlever. De blir svårt ärrade och kan aldrig återvända till fastlandet och har istället fått som uppgift att ta hand om de smittade som skickas till ön, endera att hjälpa dom få som överlever, eller bränna de dödas kroppar. Gruppens ledare är en gammal kapten som ser deras uppgift som väldigt viktig. Men så finns Gecko, en yngre man som är hatisk och försöker få alla att förstå att dom borde revoltera mot dom på fastlandet - varför ska dom på ön vara slavar? En dag dör kaptenen och allt ser ut som att det är en naturlig död men en ung kille (som vi aldrig får veta namnet på) och hans bästa vän Mercer misstänker att Gecko ligger bakom. Gecko fortsätter att elda på allas hat och snart är den unga killen, Mercer och kaptenens dotter hotade av Gecko och alla som håller med honom.

"De tusende" är en grafisk roman (många illustrationer som är viktiga i handlingen) är jättespännande och riktigt snygg. En riktigt bra kombination av text och bild som passar perfekt ihop. Grattis Petter och Max till ett riktigt bra jobb!

/Anna

En favorit!

Igår var jag och en kollega/vän (ibland är människor två i en) på Arkitekturmuséet och kollade på pepparkaksutställningen. Underbar! Om ni har möjlighet, gå dit och kolla in alla fantastiska pepparkaksskapelser.

Efteråt åt vi på fiket där och pratade om boken vi hade läst tills igår. Vi var rörande överens om att Maria Parrs "Tonje och det hemliga brevet" är en fantastisk bok som tyvärr har en missvisande titel och ett ganska tråkigt omslag men strunta för tusan i det och läs den i alla fall! Tro mig, den här boken är helt underbart rolig, rörande och så fin i alla detaljerna. Den handlar om Tonje som bor i en liten by och är det enda barnet där. Hennes bästa vän är en halvraggig gammal gubbe som heter Gunnvald. Tonje älskar sin Glimmerdal och nåde den som vågar göra något där utan att hon har koll! Oftast är det halvonda campingägaren Klaus Hagen som Tonje tittar ilsket på. Det är svårt att berätta om handlingen utan att fastna i detaljer så jag skriver bara att det är Tonjes liv med alla stora och små detaljer och att saker går upp och ner. Passar perfekt att läsa tillsammans med andra, läsa högt eller bara läsa själv och sen tvinga andra att lyssna när man läser högt ur vissa avsnitt.

Om ni inte redan har förstått det så är det här ett enda stort rop: Läs den!

Nu läser jag hennes andra bok "Våffelhjärtat" och hoppas att den är lika bra som Tonje.

/Anna