Bokcirkel

Medan jag inte har skrivit här på bloggen har jag varit urtypen av en stressad person och så kul är det inte så att jag tänker gnata om det här också. Men en annan sak som faktiskt också har hänt medan jag inte har skrivit är att vi har bokcirklat några gånger.

Vi har läst och pratat om Jessica Schiefauers "Pojkarna" som var skum men bra och en del att diskutera om. Fast den gången var jag en dålig cirkelledare som var alldeles för oförberedd. Satt där med hundhuvudet och skämdes.

Vi har också julfikat och försökt prata om Harry Potter. Låt mig förklara:

Det här är alltså en bokcirkel där Harry Potter har varit en röd tråd så länge cirkeln har funnits, trots att en del personer har slutat och nya har börjat. De har ALLTID pratat om Harry Potter, det har liksom kommit upp oavsett vad vi har pratat om. Det här är cirkeln där jag fick dom att lova och svära att INTE prata om Harry Potter en hel cirkel så att vi kunde koncentrera oss på att prata om Hungerspelen (med handen uppe och upprepa "jag lovar och svär..." och hela kittet).

Så då tänker man ju att när vi väljer att bara prata om Harry Potter en hel cirkelträff så ska det inte vara något problem. Men där satt vi - och det fanns liksom inte så mycket att säga. Hakan landade lite fint i golvet för mig. För varför pratade de inte öronen av varandra nu när de hade möjligheten? Nån som har några idéer? För de kunde inte riktigt förstå det själva heller.

Senast nu, när vi hade hämtat oss från Harry Potter-incidenten, så hade vi läst och diskuterade Janne Tellers "Intet". Den är mycket speciell och handlar om vad som egentligen är meningen med livet och hur man ska kunna överbevisa någon som inte ser någon mening och hur provocerande denna person är. Det blev en riktigt bra diskussion där vi nog alla var överens om att det är en bra, men mycket annorlunda och konstig bok. Emma gick till och med så långt att påstå att boken var psykopatisk. Vi andra ville nog inte gå riktigt så långt och nöjde oss med konstig.

/Anna

Spin the black circle

Jag kan inte säga att jag är lika nördig som Allie i Yvonne Prinz "Vinylprinsessan" men det är något speciellt med vinylskivor. En fläkt från barndomen, kravet på att byta sida och den där ritualen att ta fram skivan och lägga ned nålen i rätt spår... det är nåt som gör mig lite varm i hjärtat.

Men Allie, hon är inte bara vinylnörd, hon är musiknörd på en nivå som jag aldrig kan nå upp till. Hon bor i Berkeley i Kalifornien, jobbar på skivaffären Bob & Bob's, har en mamma (som verkar vara lite spaceig), en bästa kompis som heter Kit och ett helt sommarlov framför sig. Egentligen så är det inte så mycket mer att säga än det här, för det är liksom inte så mycket till handling i den här boken. Och det är nog därför den något krystade sidohistorien om de rån som sker på den gata där Allie jobbar känns som att den bara är där för att ge någon slags uppstyrning och riktning i boken. Frågan är om den verkligen behövs. För den gör tyvärr att vissa saker i historien blir så uppenbara att det känns som en neonskylt blinkar en rakt i ansiktet.

Det låter ju definitivt som att jag inte gillar den här boken. Men det gör jag! Jag är själv lite förvånad för även om jag stör mig på det uppenbara i historien så är det ändå något som gör mig glad. Det är inte en bok jag kommer att komma ihåg någon längre tid, eller som kommer dyka upp om en månad och pocka på min uppmärksamhet igen. Men det var rätt trevligt så länge det varade...

/Anna

Hungerspelskväll

I onsdags hade vi Hungerspelskväll på biblioteket i Handen. Först var det bara som vilken vanlig temakväll på ett lov som helst - det quizades, pratades, fikades och pysslades. Sen, när biblioteket hade stängt, tog vi oss ut i det nedsläckta biblioteket för att påbörja vårt eget Hungerspel.

Alla blev tilldelade ett distrikt och efter en något mindre blodig version av starten vid ymnighetshornet (dessutom utan horn) gav de sig ut i mörkret med uppgifter som skulle göras och halvkassa ficklampor till sin enda hjälp. Sen blev det delfinaler med diverse bokrelaterade uppgifter (bara gallrade böcker användes i bokkastningen och -staplingen) och efter en final hade vi en vinnare.

Ingen dog, vi bjöd på fika och alla verkade ha trevligt - en något snällare och bokig version av Hungerspelen, men ändå rätt bra. Och det var inte bara vara vi spelledare som var nöjda.

/Anna (för kvällen i rollen som Seneca Crane) 

Tillbaka på Grönkulla

Ofta är det rätt bra att vara med i en bokcirkel. Oftast så är det bra för att den får en att läsa sånt som man inte skulle läsa annars. Den här gången är det "Anne på Grönkulla" av L.M. Montgomery som jag nog aldrig fått för mig att läsa utan påtryckningar. För jag har ju sett tv-serien så många gånger, älskade den när jag var pre-teen och flera år framöver (ok då, jag tycker fortfarande om den). Men läsa boken? Nej, varför skulle jag göra det när jag redan vet vad som händer?!

Tankar efter att ha läst den: men guuuuud så pladdrig Anne är! Kan hon aldrig sluta med pladdrandet, sida upp och sida ner. Visst, det ska vara en del av hennes "charm" men hur charmig är hon egentligen? Med det pladdrandet och överdramatiskheten? Inte så mycket i min ögon. Och att hon totalt klipper av stackars Gilbert för en endaste liten sak han gör. En sak som han dessutom ber om ursäkt för, flera gånger. Plus att han räddar hennes liv och i övrigt försöker visa att han faktiskt tycker om henne. Men nej nej, har Anne bestämt sig för att någon är vidrig så håller hon fast vid det, minst fem år av surmulenhet och ignorerande, det är vad man får stå ut med om man är Gilbert Blythe.

Annars så är det inga större överraskningar för oss som har sett tv-serien, alla små episoder och de stora sakerna, de finns med som de ska. För även om det finns en röd tråd (Annes utveckling och hur åren går och vad som följer med det) så känns det ofta som att det är ganska många små lustiga historier som radas upp i boken. Många som går ut på att Anne inte riktigt tänker innan hon gör saker och så går det galet.

Jag ångrar inte att jag läste den och jag tyckte faktiskt om den men tyvärr så är det jag kommer ihåg mest med den är det som störde mig. Slutsatsen är alltså - det är inte helt klart vad jag faktiskt tycker om den här boken. Lite si, lite så.

/Anna

Regelbok?

Mia och hennes bästa kompis Mirjam är 14. Och det märks. De befinner sig i det där mellanläget mellan barn och vuxen där man helst vill vara vuxen men ibland faller tillbaka till barnsligheten. Mia vill massa saker men känner sig fast i den lilla hålan hon bor i, fast i sitt ordinära utseende och sitt lite dåliga självförtroende. Och det är nog inte helt lätt när man är kompis med ett blickfång. För Mirjam hon syns - hennes kropp, hennes röda svallande hår och hennes sätt att vara. Mia känner sig nog lite osynlig bredvid henne. Sen blir det ju inte bättre när Mirjam får ihop det med en gubbe (ja, eller... han är väl typ 40 år) och börjar ha sex. Det där skaver hos Mia, både att hon har ihop det med en så gammal person (och det är ju faktiskt olagligt!) men också att Mirjam rusar ifrån och gör saker som Mia inte vet nåt om.

Det som är bra med Lina Arvidssons "Det borde finnas regler" är språket, man får verkligen en känsla av de här två, de är 14 år och det gör att det blir lite mer trovärdigt. Och visst, den är väl lite rolig och mamman är snäll. Men resten då? Det är så mycket jag saknar i den här boken. Lite uppstyrning tack! Var är den röda tråden? Det är bara massa olika små händelser som har hänt både nu och förr som staplas på varandra och man tappar bort sig och när man väl kommer tillbaka till nuet så har man glömt bort vad det var de höll på med. "Ja, just ja! Det var där de var, utanför skolan." Det blir en jobbig och onödigt splittrad läsning.

Och den här kärlekshistorien med Vlad, den känns bara som ett onödigt ont instoppat i sista sekund. Han är ju knappt med. Mias tankar om Vlad upptar mer lästid än hans faktiska närvaro i boken.

Sen funderar jag också på deras kompis Karl. Var finns han nånstans i den här berättelsen? Varför får inte han synas? Jag skulle vilja veta hur han tycker att det är att alltid stå bredvid Mia och Mirjam och deras vänskap och hur det är att vara någon slags reservkompis.

Det är så mycket som fattas i den här läsningen så kan inte riktigt tycka om den. Jag hatar den inte men den ger mig inga varma känslor. Mest ett "jaha, då var den boken läst". Tråkigt, för jag hade förväntat mig mer, mycket mer. För gillas böcker brukar vara bra, två av mina "tycka om riktigt-mycket-böcker" är från gilla, Jägerfelds "Här ligger jag och blöder" och Nelsons "Himlen börjar här". Den här lever inte upp till dom, inte ens i närheten tyvärr.

/Anna

Förklaring

Om ni undrar var bilderna som jag alltid brukar strössla över varje inlägg inte längre finns i de nyare inläggen så skyller jag allt på det här jämrans Blogger. Eller blogger i kombination med den gamla webbläsaren som finns på jobbet. De är inte riktigt vänner och kommer nog aldrig att bli. Så det blir bildlöst framöver om inte de är villiga att tala ut med varandra inom en snar framtid.

Det är försöken med att försöka lösa det här som också är en delvis förklaring till att det är ett så stort tidsglapp mellan inläggen.

Ber om ursäkt å Bloggers vägnar och morrar samtidigt lite åt hela problemet.

/Anna

Bokcirkelavslutning

För några veckor sen var det avslutning och hur härligt det än är med sommarlov så betyder den här tiden alltid att några försvinner ur bokcirkeln. Några som kommer att lämna hål efter sig. Några vi kommer att sakna när vi som är kvar ses igen till hösten. Så varje vår har vi en avslutning så att vi verkligen får säga hej då ordentligt. Tyvärr brukar det här ofta sluta med att vi äter tills vi mår illa. Problemet heter knytkalas och är ett koncept jag kanske måste tänka om tills nästa år. Även om det alltid är väldigt goda saker vi äter så blir det såna massiva mängder. Även om vi i år kunde tvinga på lite att äta en lärare som gick förbi vår picknick.

Men vi fick en avslutning tillsammans i alla fall. Och som vanligt var det bara Laura som fattades, trots att jag nästan tvingade henne dit så var hon för upptagen med att kämpa in i det sista med betygen. Så hej då Laura, Totte, Evelina och Linnea - ni kommer att saknas oss till hösten. Glöm inte bort oss!

/Anna

Ett erkännande

Hej Lisa Bjärbo

Vi känner varandra och trots detta har jag de senaste åren varit allför feg att tala om att jag ännu inte hade läst din bok "Det är så logiskt alla fattar utom du". I vår kom du med en ny bok, "Allt jag säger är sant" och jag blev alldeles kallsvettig. Skulle jag försöka leva med pressen att undanhålla det faktum att jag inte har läst någon av dina böcker? Det blev för mycket för mitt lilla bibliotekariehjärta så jag beslutade mig för att läsa den första åtminstone. En av mina första tankar när jag läste var "Varför har jag inte läst den här tidigare?" Varför har jag undanhållit mig själv den här boken som passar mig så perfekt. Jag blev direkt en del i Ester och Johans vänskap och alla komplikationer som strömmar upp och ut. Esters oförmåga att se vad som händer och bara se vad som händer i hennes liv. Johans frustration och så småningom explosion. Och trots att jag vet (eller hoppas hoppas) att det kommer att ordna sig så sitter jag där och känner alla deras känslor: förvirring, oro, lite tomhet, kärlek och hela midevitten. Så tack Lisa för den här varma fina boken som gav mig en välbehövlig känslotur.

Bortsvept som jag blev av "Det är så logiskt..." såg jag till att läsa "Allt jag säger är sant" rätt så snabbt därefter. Men här blev det inte riktigt samma känsla. Om jag blev lite kär i "Det är så logiskt..." så var det lite mer ruffigt att läsa "Allt jag säger är sant". Johan och Ester tyckte jag om, ville att det skulle gå bra för och allt det där andra man vill för de som lindar in ens hjärta i lite bomull. Men Alicia... hon är mer svårälskad. Så himla uppe i sig själv och samtidigt som jag avundas hennes självförtroende blir jag också irriterad. Vem är hon att bara bestämma sig för att den där tjejen är för tråkig att få ha killen som Alicia vill ha? Eller att bara blåögt hoppa av gymnasiet, mest på en känsla som dök upp inne på en skoltoalett? Men samtidigt som man sitter där och svär lite i mungipan över henne så tycker jag ju om henne också. Kanske. Men det är en lite mer svår kärlek.

Så nu behöver jag inte sitta tyst nästa gång dina böcker kommer på tal. Jag kan säga att jag har läst båda två och tyckte om dom bägge. Att min småförälskelse i "Det är så logiskt..." fortfarande bubblar till lite i mig. Och det säger jag inte bara för att vi känner varandra utan för att så är det bara.

/Anna

Kärlek på ett annorlunda sätt

Kärlek kan vara komplicerad. Eller... oftast så är den det. Samtidigt som den är väldigt enkel. Ibland i alla fall. Det här stämmer in på de två personerna i David Levithans "Liten parlör för älskande". I den berättas en kärlekshistoria där allt är så självklart men också blir komplicerat, p.g.a. den enes familj (där man bara anar att det inte var en jätterolig uppväxt) och samma persons otrohet. Och hur går man vidare efter nåt sånt. När man samtidigt så oerhört mycket vill vara med den personen men att det också är något som har förstörts.

Den här boken är inte berättad som en vanlig kärlekshistoria där de möts, blir kära, flyttar ihop och det sen blir komplicerat och jobbigt och man måste ta ett beslut om man ska vara ihop eller inte. Allt det händer, ja, men boken är uppbruten där vi hoppar fram och tillbaka i tiden där pusselbitarna läggs allt eftersom. Och dessutom är det en ordbok. Och ni som reagerar med ett "Va! Gud så tråkigt!" - sluta inte läs nu för den lilla lilla biten gör att boken blir ännu bättre och inte på det där tråkiga "nu ska vi lära oss ord som är bra att kunna"-sättet utan att det lilla ordet ger ännu mer innebörd till den historien som berättas till det ordet. Annorlunda - men åh så bra!

Men visst är det lite roligt att få lära sig engelska ord som "doldrums", "antsy" och "kerfuffle". Kolla vad de betyder genom att slå upp dom. Eller ännu hellre - läs "Liten parlör för älskande"!

/Anna

Vad vill hon?

Sonya Sones har skrivit två av mina favoritböcker (som hänger ihop) så när hon skulle komma ut med en ny bok så stod jag självklart beredd att sno åt mig den så fort jag kunde. "En sån där vidrig bok där mamman dör" läste jag i en sittning men när jag hade läst klart den var jag lite förvirrad, Vad vill hon med den här boken?

Rubys mamma har dött och måste flytta från Boston och sin älskade moster, bästa kompisen och pojkvännen till sin pappa i Los Angeles. Pappan har hon inte träffat och han är dessutom en superkänd skådespelare. Hon hatar självklart både honom och det ytliga L.A. så fort hon kommer dit. Och det är det som jag har så svårt med den här boken. Man ser precis vad som ska hända på flera mils avstånd. Och det är bara att pricka av på listan.

Varning för spoilers!

Los Angeles är jätteytligt och klyschigt. Check!

Bästa kompisen och pojkvännen får ihop det. Check!

Pappan är egentligen jättesnäll och det är inte hans fel att Ruby aldrig haft någon kontakt med honom, utan det är mammans. Check!

Pappan är tillsammans med supersnälla "assistenten" Max. Check!

Det blir en fin smörig gruppkram på slutet och allting ordnar sig och Ruby älskar plötsligt L.A. Check!

Å, så tröttsamt det är när det blir så förutsägbart! Men jag kan liksom inte komma fram till varför hon skriver så här. Är det för att det ska vara en söt liten förutsägbar historia eller vill hon nåt annat? Vill hon säga nåt med det här?

Och på nåt sätt så kan jag inte ändå inte låta bli att tycka om den, lite lite. Den kanske var precis vad jag behövde den där stunden jag läste den, nåt lättsmält som inte bråkar med mig.

/Anna

Bokcirkeln frossar

Både förra gången vi träffades och idag har vi bara pratat Hungerspelen. Nästan alla har läst alla böckerna minst en gång och några har faktiskt sett filmen. Idag var vi bara fem och det var bara en av oss som hade sett filmen. Men vi pratade på i alla fall. Mycket utifrån vad som skiljer sig från filmen och boken.

Speciellt hur vi tycker att personerna borde se ut. De vi stör oss allra mest på är Peeta och Snow. Enligt Totte ska Snow se ut som en smalare variant av Leif G W Persson. Några andra att han ska vara som en mindre orange version av Ranelid, en sån där som är gammal men vill se yngre ut och gör allt för att uppnå det. Och förresten - varför har de gett Haymitch långt hår? Helt fel enligt oss!

Vi pratade vidare om slutet på Revolt och huruvida Coin är ond eller god (vad vill hon egentligen?). Idag är jag stolt över att säga att vi höll oss till ämnet hela tiden även om vi fladdrade runt inom ämnet väldigt mycket. En bra bokcirkel där i alla fall jag fick diskutera allt där det där som har gått och gnagt i mig när det gäller böckerna och filmen kontra boken. Hoppas att ni andra också tyckte det var bra.

/Anna

Nedräkning

Är det någon som har missat att Hungerspelen har biopremiär på fredag? Nä, trodde väl inte det. Några i bokcirkeln har lyckats få tag på biljetter till smygpremiären i morgon och jag är bara lite lite avundsjuk på dom. Men jag förväntar mig en rapport på fredag då vi ska ha bokcirkel. Men jag har sagt att dom inte får säga för mycket, lite spänning vill man ju ha kvar. Jag vet allt som händer men det ska bli spännande att se hur världen ser ut, och människorna. Fast efter att ha sett trailerna är jag inte helt nöjd med Peeta. Han ser liksom... fjunig ut. Visst, han ska vara den ärliga och lite oskuldsfulla men fjunig? Nej! Men jag kanske ändrar mig. Jag får vänta en hel vecka tills jag kanske ändrar mig. Nästa fredag ska jag se den och hoppas hoppas att den här veckan går fort. Och ni som ser den redan den här helgen - njut!

Julen kom sent den här gången

Ni som har läst den här bloggen tidigare vet nog att jag har en förälskelse i David Levithan och Rachel Cohn och framför allt i deras böcker. I slutet av förra året kom deras senaste bok på svenska - "Dash och Lilys utmaningsbok". Självklart var jag på den som en liten girig haj som inte ätit på alldeles för länge. Den blev mitt sällskap på väg hem till föräldrarna norröver över julen. Och det var den perfekt för, för boken utspelar sig under jul och nyår. Det enda som fattades var lite mer snö så hade julen varit perfekt, för mig och kanske också för Dash och Lily.

När boken börjar känner Dash och Lily inte varandra men det dröjer inte länge innan Dash upptäcker en röd anteckningsbok instucken bland andra böcker på hans favoritbokhandel i New York. Han plockar självklart fram den och läser och upptäcker snart att anteckningsboken har utmaningar i sig, att söka sig vidare till en ny bok i bokhandeln för att få en ledtråd. Ganska snart lär Dash och Lily känna varandra genom anteckningsboken genom att skriva utmaningar till varandra och lämna boken på speciella ställen. Det tar ju inte särskilt lång tid innan de blir nyfikna på varandra och funderar på att träffas. Men är det så smart egentligen? Kan de verkligen leva upp till bilderna de har av varandra?

Ni vet att ingen bok någonsin kan bli lika bra som "Nick & Norahs oändliga låtlista" men Dash och Lily är precis lika bra som Rachel och Davids andra böcker. Man blir varm i kroppen av dom och "Dash och Lilys utmaningsbok" blir man lite extra varm av om man älskar julen (vilket jag gör). Så läs den till jul! Eller förresten... det är alldeles för långt tills dess. Läs den nu och låtsats att det är jul.

/Anna

Väder?

Oskar är på semester i Tallinn med sin mamma. En dag, när dom är på en typisk turistgrej ser Oskar en kille. Oskar vill väl kanske inte själv erkänna det, men det är i princip kärlek vid första ögonkastet. Första kontakten mellan Oskar och Rein (som den estniska killen heter) blir lite jobbig men snart blir de oskiljaktiga. Men Oskar ska åka hem några dagar senare - vad händer då? Är det bara slut, ingen fortsättning? Eller ska det bli något slags långdistansförhållande? Kärleken är ganska komplicerad fast känslorna på samma gång är så tydliga och enkla.

Det som jag tycker om så fruktansvärt mycket med "Regn och åska" av Håkan Lindquist är att det är en fantastiskt fin kärlekshistoria. Han lyckas så perfekt beskriva den där himlastormande förälskelsen där bara tanken på den andra kan få en att få gåshud. Eller när man tar på varandra... Dessutom väver han så himla bra ihop känslorna med sexet. Att det hör ihop och blir fantastiskt tillsammans. Och sexet blir liksom aldrig snaskigt utan bara en förlängning av deras känslor för varandra.

Den här boken är måste-läsning! I alla fall för den som vill ha kärlek.

/Anna

Jag lever!

Ni få stackars läsare som finns kvar på den här bloggen måste ju tro att jag dött vid det här laget. Men så är det faktiskt inte! Det har bara kommit en julledighet, nytt stressigt jobb (fast på samma ställe) och en himla massa andra saker att göra emellan. Trots alla dessa ursäkter så har jag faktiskt hunnit läsa en del ungdomsböcker under den här frånvarotiden. Så nu är min tanke att det ska radas upp några inlägg här framöver där jag skriver om de här böckerna som har lyckats leta sig in i mitt stressade schema. Lovar att bättra mig och att det kanske kanske kommer ett inlägg redan imorgon.

/Anna

Mörkt, blött och spännande

Ty lever på havsbottnen och har gjort det i hela sitt liv. Han har inga planer på att lämna havet för uppe på det land som finns kvar är det varmt, torrt och väldigt trångt. Det är en ganska dyster framtid där stora delar av den värld vi lever i har rasat ner i havet och det är väldigt många människor som ska samsas på den plätt som är kvar. Därför flyttade några människor ner på havsbottnen för att skapa nya liv i nya sorters hus och bli havsbönder. Där nere föds Ty men när boken börjar har hunnit bli 17 år och det enda han drömmer om är att kunna muta in sin egen del av havsbottnen när han blir 18 år. Men så dyker Gemma upp, en tjej som letar efter sin bror. Hon är tuff och klarar sig själv men har inte riiiktigt koll på hur det funkar i havet och bland dom som bor och jobbar där. Så Ty måste försöka hjälpa henne utan att dom båda blir dödade på köpet. För det finns mindre trevlig personer och pirater i havet också.

Kat Falls "Mörkt liv" började lite segt ( i alla fall för mig) men när jag väl hade kommit in i den fastnade jag. Spännande och blött! Jag älskar vatten och den här boken passade perfekt för mig. Och även om jag inte är så överförtjust i pirater så funkar det väldigt bra för allt eftersom man läser vecklar historien upp sig, tar nya vändningar och det blir några överraskningar.

Jag trodde inte att jag gillade äventyr men det gör jag visst, för den här älskar jag och "Aeronauten" tyckte jag också om väldigt mycket. Man skulle nästan kunna säga att "Mörkt liv" är någon slags blandning mellan "Aeronauten" och "Ingo", typ.

Och ännu ett snyggt omslag!

/Anna

Bokcirkelns hemliga böcker

I måndags hade vi bokcirkel igen. Tills den här gången skulle alla ha läst sin hemliga bok, som var utvald av någon annan i cirkeln. Det var rätt olika böcker som kom fram under inslagningarna.

Totte hade fått en av Lauras favoritböcker "Arra" men tycket att den mest var ett nja. Han tyckte att den var alldeles för misärig.

En annan favoritbok som också fick sig en törn var Simons favorit "Skämmerskans dotter" som Linnea inte riktigt tyckte om. I den diskussion som följde koms det visst fram till att Linnea har övernaturliga förmågor när det gäller att känna igen böcker och associera till andra böcker. Det återstår att bevisa detta.

Paula hade fått "Gone - de övergivna" av Emma och hon tyckte att den var sorglig och bra och uppmanade oss att läsa den.

Simon hade fått "Ginnys rike" av Linnea som han tyckte var bra men lite seg i början.

Laura hade tyvärr fått en bok som hon redan hade läst av Paula, "Vampyrens märke". Det finns ju alltid en sån risk, men bra ändå att det bara var en bok av åtta som redan var läst. De pratade istället om serien i sig och att en annan vampyr-serie, "Vampire academy", nog är bättre.

Evelina hade fått "En lat djävuls guide till MVG" av Totte som hon tyckte var rolig men är tveksam om alla tips verkligen funkar.

Emma hade fått en av mina favoritböcker, "Tonje och det hemliga brevet" av mig som hon tyckte precis lika mycket om som jag. Hon håller också med mig om omslaget och titeln.

Jag hade fått "Om jag stannar" av Evelina som jag tyckte var väldigt bra. Jag har tyckt att den verkar lite flummig men den var ju mycket bättre än jag hade kunnat tänka mig.

Jätteintressant varje gång vi gör det här, tycker jag. Kul att läsa en bok utan att veta nåt - omslag, titel, författare eller vad som står på baksidan. Och dom flesta av oss tyckte om de böcker vi hade fått. Det här gör vi nog igen, i alla fall om jag får välja!

Från att ha pratat om hemliga böcker började vi prata om hat-böcker. Kanske inte så mycket speciella böcker utan mer genrer vi inte tål. För till nästa gång ska vi alla läsa en sån bok. Vi var alla ärliga (hoppas jag!) och berättade vilka genrer vi inte tål och så fick de andra välja en bok för just den personen. Vilka böcker det blev och vad vi tycker om dom får ni läsa om i nästa bokcirkel-inlägg.

/Anna

Antiloper

Astrid och Ellen är bästa vänner. De lever lite grann i sin egen värld som dom trivs i men är annorlunda. Men när Ellen alltmer börjar dra sig undan och förlorar lite av sig själv tycker Astrid att det blir för jobbigt. Hon har dåligt samvete för att hon drar sig undan och istället börjar vara med ytliga Olina. Men med Olina är allt så mycket enklare. Astrid vill inte heller se att Ellen är deprimerad och skjuter det bara ifrån sig och försöker bortförklara. Inte ens när Ellens pappa ringer till Astrid för att fråga om hur det verkligen är med Ellen så kan Astrid inte få ur sig orden, om hur det verkligen är med Ellen. Och när Olina frågar Astrid om hon vill flytta med henne till London efter att dom har gått ut gymnasiet säger hon ja. För det känns enklare att göra det än att försöka få Ellen att vilja leva det liv dom två har pratat om så länge ska vänta på dom efter gymnasiet - att flytta till Barcelona, att komma bort från småstaden och bli något annat. Så Astrid väljer det enkla och sig själv. Men vad händer då med Ellen?

Ester Roxbergs "Antiloper" går rätt in i mig. Den där tiden i livet då allt känns så enkelt men ändå så svårt. Då man längtar bort till nåt annat och förväntar sig att hela livet ska börja bara man slutar skolan eller flyttar till en annan stad eller... Och att bästa vännen man har alltid ska finnas där och vara precis exakt likadan som hon alltid har varit. Jag får känslan av att den här boken ligger väldigt nära Ester Roxberg själv, för den känns så äkta och personlig.

Och tack för spellistor i böcker - det tycker jag om!

/Anna

Fantastiskt annorlunda

Kim, Bella och Momo lever i en värld som inte är deras. Det är pojkarnas värld. Det är de som hörs, syns och bestämmer. Det är de som tafsar på Bellas stora bröst och tror att det är ok. Och ingen vågar säga något annat. Men då Kim, Bella och Momo upptäcker att nektarn från den fantastiska blomman som växer i Bellas växthus har en förmåga att förvandla dom till pojkar ändras allt. För även om de alla upplever förändringen som intressant så är det Kim som trillar dit hårt. Hon kan inte låta bli att smyga ut till växthuset varje natt för att uppleva den frihet som hon aldrig har upplevt som tjej. Och i den där friheten finns också Tony. Tony som hon bara vill att han ska godkänna henne, inte bara som kille utan helst även som tjej.

Jessica Schiefauers "Pojkarna" är en fantastisk bok som betyder att den både är oerhört bra och att den befinner sig ett steg bortom det vanliga livet. När jag läste den sveptes jag in i den världen som är oerhört realistisk och magisk samtidigt. Läs den om ni vill ha en annorlunda men väldigt bra läsupplevelse!

Och vilket underbart fint omslag!

/Anna

Alldeles tillräcklig med kärlek

Timotej af Lilja flyttar från Stockholm till London tillsammans med mamma och mammans nya Göran. Timmy (som hon helst kallas) tycker att det ska bli kul och är inte särskilt ledsen för att lämna Sverige. Även om hennes älskade bror stannar kvar. Timmy lever ett överklassliv där inget saknas när det gäller saker. Men det är värre med det andra. Hennes pappa är en egoistisk sprätt som bara bryr sig om sina barn ibland (varken dom "gamla" eller "nya" barnen) utan slänger pengar på dom när det blir jobbigt. Dessutom kan Timmy inte låta bli att bli kär i princip alla killar som kommer i hennes väg. Och hon byter föremål för kärleken ungefär var femte minut och hon är ganska osäker på om hon vet hur det verkligen är att vara kär.

När jag började läsa Lina Forss "Kär i kärleken" tänkte jag "åh, vad skönt, en bok som inte är så himla deppig och svart utan är rolig". Men det var inte riktigt det som väntade mig. Den är rolig och hon är lite löjlig ibland, Timmy, men allteftersom jag läste blev hennes problem större och större. Det jobbiga förhållandet med pappan blir större, kärleksproblemen blir allvarligare och hon blir ju faktiskt deprimerad. Jag säger inte att det var dåligt men jag blev lite förvånad och besviken att boken inte kunde få vara lite gladare hela vägen. Det gör att jag nog faktiskt inte vet vad jag tycker om boken. Den är ganska bra men jag undrar om jag hade tyckt annorlunda om den (bättre eller sämre?) om jag hade vetat att den skulle bli så allvarlig innan jag började läsa. Men den är absolut värd att läsa. Jag ägnade en stor del av en femtimmarsresa till Göteborg med att läsa den. Och det hade jag inte gjort om jag ogillat den. Men graden av gillande... svårt att säga. Vad tycker du?

/Anna