Bokcirkel

Medan jag inte har skrivit här på bloggen har jag varit urtypen av en stressad person och så kul är det inte så att jag tänker gnata om det här också. Men en annan sak som faktiskt också har hänt medan jag inte har skrivit är att vi har bokcirklat några gånger.

Vi har läst och pratat om Jessica Schiefauers "Pojkarna" som var skum men bra och en del att diskutera om. Fast den gången var jag en dålig cirkelledare som var alldeles för oförberedd. Satt där med hundhuvudet och skämdes.

Vi har också julfikat och försökt prata om Harry Potter. Låt mig förklara:

Det här är alltså en bokcirkel där Harry Potter har varit en röd tråd så länge cirkeln har funnits, trots att en del personer har slutat och nya har börjat. De har ALLTID pratat om Harry Potter, det har liksom kommit upp oavsett vad vi har pratat om. Det här är cirkeln där jag fick dom att lova och svära att INTE prata om Harry Potter en hel cirkel så att vi kunde koncentrera oss på att prata om Hungerspelen (med handen uppe och upprepa "jag lovar och svär..." och hela kittet).

Så då tänker man ju att när vi väljer att bara prata om Harry Potter en hel cirkelträff så ska det inte vara något problem. Men där satt vi - och det fanns liksom inte så mycket att säga. Hakan landade lite fint i golvet för mig. För varför pratade de inte öronen av varandra nu när de hade möjligheten? Nån som har några idéer? För de kunde inte riktigt förstå det själva heller.

Senast nu, när vi hade hämtat oss från Harry Potter-incidenten, så hade vi läst och diskuterade Janne Tellers "Intet". Den är mycket speciell och handlar om vad som egentligen är meningen med livet och hur man ska kunna överbevisa någon som inte ser någon mening och hur provocerande denna person är. Det blev en riktigt bra diskussion där vi nog alla var överens om att det är en bra, men mycket annorlunda och konstig bok. Emma gick till och med så långt att påstå att boken var psykopatisk. Vi andra ville nog inte gå riktigt så långt och nöjde oss med konstig.

/Anna

Spin the black circle

Jag kan inte säga att jag är lika nördig som Allie i Yvonne Prinz "Vinylprinsessan" men det är något speciellt med vinylskivor. En fläkt från barndomen, kravet på att byta sida och den där ritualen att ta fram skivan och lägga ned nålen i rätt spår... det är nåt som gör mig lite varm i hjärtat.

Men Allie, hon är inte bara vinylnörd, hon är musiknörd på en nivå som jag aldrig kan nå upp till. Hon bor i Berkeley i Kalifornien, jobbar på skivaffären Bob & Bob's, har en mamma (som verkar vara lite spaceig), en bästa kompis som heter Kit och ett helt sommarlov framför sig. Egentligen så är det inte så mycket mer att säga än det här, för det är liksom inte så mycket till handling i den här boken. Och det är nog därför den något krystade sidohistorien om de rån som sker på den gata där Allie jobbar känns som att den bara är där för att ge någon slags uppstyrning och riktning i boken. Frågan är om den verkligen behövs. För den gör tyvärr att vissa saker i historien blir så uppenbara att det känns som en neonskylt blinkar en rakt i ansiktet.

Det låter ju definitivt som att jag inte gillar den här boken. Men det gör jag! Jag är själv lite förvånad för även om jag stör mig på det uppenbara i historien så är det ändå något som gör mig glad. Det är inte en bok jag kommer att komma ihåg någon längre tid, eller som kommer dyka upp om en månad och pocka på min uppmärksamhet igen. Men det var rätt trevligt så länge det varade...

/Anna

Hungerspelskväll

I onsdags hade vi Hungerspelskväll på biblioteket i Handen. Först var det bara som vilken vanlig temakväll på ett lov som helst - det quizades, pratades, fikades och pysslades. Sen, när biblioteket hade stängt, tog vi oss ut i det nedsläckta biblioteket för att påbörja vårt eget Hungerspel.

Alla blev tilldelade ett distrikt och efter en något mindre blodig version av starten vid ymnighetshornet (dessutom utan horn) gav de sig ut i mörkret med uppgifter som skulle göras och halvkassa ficklampor till sin enda hjälp. Sen blev det delfinaler med diverse bokrelaterade uppgifter (bara gallrade böcker användes i bokkastningen och -staplingen) och efter en final hade vi en vinnare.

Ingen dog, vi bjöd på fika och alla verkade ha trevligt - en något snällare och bokig version av Hungerspelen, men ändå rätt bra. Och det var inte bara vara vi spelledare som var nöjda.

/Anna (för kvällen i rollen som Seneca Crane) 

Tillbaka på Grönkulla

Ofta är det rätt bra att vara med i en bokcirkel. Oftast så är det bra för att den får en att läsa sånt som man inte skulle läsa annars. Den här gången är det "Anne på Grönkulla" av L.M. Montgomery som jag nog aldrig fått för mig att läsa utan påtryckningar. För jag har ju sett tv-serien så många gånger, älskade den när jag var pre-teen och flera år framöver (ok då, jag tycker fortfarande om den). Men läsa boken? Nej, varför skulle jag göra det när jag redan vet vad som händer?!

Tankar efter att ha läst den: men guuuuud så pladdrig Anne är! Kan hon aldrig sluta med pladdrandet, sida upp och sida ner. Visst, det ska vara en del av hennes "charm" men hur charmig är hon egentligen? Med det pladdrandet och överdramatiskheten? Inte så mycket i min ögon. Och att hon totalt klipper av stackars Gilbert för en endaste liten sak han gör. En sak som han dessutom ber om ursäkt för, flera gånger. Plus att han räddar hennes liv och i övrigt försöker visa att han faktiskt tycker om henne. Men nej nej, har Anne bestämt sig för att någon är vidrig så håller hon fast vid det, minst fem år av surmulenhet och ignorerande, det är vad man får stå ut med om man är Gilbert Blythe.

Annars så är det inga större överraskningar för oss som har sett tv-serien, alla små episoder och de stora sakerna, de finns med som de ska. För även om det finns en röd tråd (Annes utveckling och hur åren går och vad som följer med det) så känns det ofta som att det är ganska många små lustiga historier som radas upp i boken. Många som går ut på att Anne inte riktigt tänker innan hon gör saker och så går det galet.

Jag ångrar inte att jag läste den och jag tyckte faktiskt om den men tyvärr så är det jag kommer ihåg mest med den är det som störde mig. Slutsatsen är alltså - det är inte helt klart vad jag faktiskt tycker om den här boken. Lite si, lite så.

/Anna

Regelbok?

Mia och hennes bästa kompis Mirjam är 14. Och det märks. De befinner sig i det där mellanläget mellan barn och vuxen där man helst vill vara vuxen men ibland faller tillbaka till barnsligheten. Mia vill massa saker men känner sig fast i den lilla hålan hon bor i, fast i sitt ordinära utseende och sitt lite dåliga självförtroende. Och det är nog inte helt lätt när man är kompis med ett blickfång. För Mirjam hon syns - hennes kropp, hennes röda svallande hår och hennes sätt att vara. Mia känner sig nog lite osynlig bredvid henne. Sen blir det ju inte bättre när Mirjam får ihop det med en gubbe (ja, eller... han är väl typ 40 år) och börjar ha sex. Det där skaver hos Mia, både att hon har ihop det med en så gammal person (och det är ju faktiskt olagligt!) men också att Mirjam rusar ifrån och gör saker som Mia inte vet nåt om.

Det som är bra med Lina Arvidssons "Det borde finnas regler" är språket, man får verkligen en känsla av de här två, de är 14 år och det gör att det blir lite mer trovärdigt. Och visst, den är väl lite rolig och mamman är snäll. Men resten då? Det är så mycket jag saknar i den här boken. Lite uppstyrning tack! Var är den röda tråden? Det är bara massa olika små händelser som har hänt både nu och förr som staplas på varandra och man tappar bort sig och när man väl kommer tillbaka till nuet så har man glömt bort vad det var de höll på med. "Ja, just ja! Det var där de var, utanför skolan." Det blir en jobbig och onödigt splittrad läsning.

Och den här kärlekshistorien med Vlad, den känns bara som ett onödigt ont instoppat i sista sekund. Han är ju knappt med. Mias tankar om Vlad upptar mer lästid än hans faktiska närvaro i boken.

Sen funderar jag också på deras kompis Karl. Var finns han nånstans i den här berättelsen? Varför får inte han synas? Jag skulle vilja veta hur han tycker att det är att alltid stå bredvid Mia och Mirjam och deras vänskap och hur det är att vara någon slags reservkompis.

Det är så mycket som fattas i den här läsningen så kan inte riktigt tycka om den. Jag hatar den inte men den ger mig inga varma känslor. Mest ett "jaha, då var den boken läst". Tråkigt, för jag hade förväntat mig mer, mycket mer. För gillas böcker brukar vara bra, två av mina "tycka om riktigt-mycket-böcker" är från gilla, Jägerfelds "Här ligger jag och blöder" och Nelsons "Himlen börjar här". Den här lever inte upp till dom, inte ens i närheten tyvärr.

/Anna

Förklaring

Om ni undrar var bilderna som jag alltid brukar strössla över varje inlägg inte längre finns i de nyare inläggen så skyller jag allt på det här jämrans Blogger. Eller blogger i kombination med den gamla webbläsaren som finns på jobbet. De är inte riktigt vänner och kommer nog aldrig att bli. Så det blir bildlöst framöver om inte de är villiga att tala ut med varandra inom en snar framtid.

Det är försöken med att försöka lösa det här som också är en delvis förklaring till att det är ett så stort tidsglapp mellan inläggen.

Ber om ursäkt å Bloggers vägnar och morrar samtidigt lite åt hela problemet.

/Anna

Bokcirkelavslutning

För några veckor sen var det avslutning och hur härligt det än är med sommarlov så betyder den här tiden alltid att några försvinner ur bokcirkeln. Några som kommer att lämna hål efter sig. Några vi kommer att sakna när vi som är kvar ses igen till hösten. Så varje vår har vi en avslutning så att vi verkligen får säga hej då ordentligt. Tyvärr brukar det här ofta sluta med att vi äter tills vi mår illa. Problemet heter knytkalas och är ett koncept jag kanske måste tänka om tills nästa år. Även om det alltid är väldigt goda saker vi äter så blir det såna massiva mängder. Även om vi i år kunde tvinga på lite att äta en lärare som gick förbi vår picknick.

Men vi fick en avslutning tillsammans i alla fall. Och som vanligt var det bara Laura som fattades, trots att jag nästan tvingade henne dit så var hon för upptagen med att kämpa in i det sista med betygen. Så hej då Laura, Totte, Evelina och Linnea - ni kommer att saknas oss till hösten. Glöm inte bort oss!

/Anna

Ett erkännande

Hej Lisa Bjärbo

Vi känner varandra och trots detta har jag de senaste åren varit allför feg att tala om att jag ännu inte hade läst din bok "Det är så logiskt alla fattar utom du". I vår kom du med en ny bok, "Allt jag säger är sant" och jag blev alldeles kallsvettig. Skulle jag försöka leva med pressen att undanhålla det faktum att jag inte har läst någon av dina böcker? Det blev för mycket för mitt lilla bibliotekariehjärta så jag beslutade mig för att läsa den första åtminstone. En av mina första tankar när jag läste var "Varför har jag inte läst den här tidigare?" Varför har jag undanhållit mig själv den här boken som passar mig så perfekt. Jag blev direkt en del i Ester och Johans vänskap och alla komplikationer som strömmar upp och ut. Esters oförmåga att se vad som händer och bara se vad som händer i hennes liv. Johans frustration och så småningom explosion. Och trots att jag vet (eller hoppas hoppas) att det kommer att ordna sig så sitter jag där och känner alla deras känslor: förvirring, oro, lite tomhet, kärlek och hela midevitten. Så tack Lisa för den här varma fina boken som gav mig en välbehövlig känslotur.

Bortsvept som jag blev av "Det är så logiskt..." såg jag till att läsa "Allt jag säger är sant" rätt så snabbt därefter. Men här blev det inte riktigt samma känsla. Om jag blev lite kär i "Det är så logiskt..." så var det lite mer ruffigt att läsa "Allt jag säger är sant". Johan och Ester tyckte jag om, ville att det skulle gå bra för och allt det där andra man vill för de som lindar in ens hjärta i lite bomull. Men Alicia... hon är mer svårälskad. Så himla uppe i sig själv och samtidigt som jag avundas hennes självförtroende blir jag också irriterad. Vem är hon att bara bestämma sig för att den där tjejen är för tråkig att få ha killen som Alicia vill ha? Eller att bara blåögt hoppa av gymnasiet, mest på en känsla som dök upp inne på en skoltoalett? Men samtidigt som man sitter där och svär lite i mungipan över henne så tycker jag ju om henne också. Kanske. Men det är en lite mer svår kärlek.

Så nu behöver jag inte sitta tyst nästa gång dina böcker kommer på tal. Jag kan säga att jag har läst båda två och tyckte om dom bägge. Att min småförälskelse i "Det är så logiskt..." fortfarande bubblar till lite i mig. Och det säger jag inte bara för att vi känner varandra utan för att så är det bara.

/Anna

Kärlek på ett annorlunda sätt

Kärlek kan vara komplicerad. Eller... oftast så är den det. Samtidigt som den är väldigt enkel. Ibland i alla fall. Det här stämmer in på de två personerna i David Levithans "Liten parlör för älskande". I den berättas en kärlekshistoria där allt är så självklart men också blir komplicerat, p.g.a. den enes familj (där man bara anar att det inte var en jätterolig uppväxt) och samma persons otrohet. Och hur går man vidare efter nåt sånt. När man samtidigt så oerhört mycket vill vara med den personen men att det också är något som har förstörts.

Den här boken är inte berättad som en vanlig kärlekshistoria där de möts, blir kära, flyttar ihop och det sen blir komplicerat och jobbigt och man måste ta ett beslut om man ska vara ihop eller inte. Allt det händer, ja, men boken är uppbruten där vi hoppar fram och tillbaka i tiden där pusselbitarna läggs allt eftersom. Och dessutom är det en ordbok. Och ni som reagerar med ett "Va! Gud så tråkigt!" - sluta inte läs nu för den lilla lilla biten gör att boken blir ännu bättre och inte på det där tråkiga "nu ska vi lära oss ord som är bra att kunna"-sättet utan att det lilla ordet ger ännu mer innebörd till den historien som berättas till det ordet. Annorlunda - men åh så bra!

Men visst är det lite roligt att få lära sig engelska ord som "doldrums", "antsy" och "kerfuffle". Kolla vad de betyder genom att slå upp dom. Eller ännu hellre - läs "Liten parlör för älskande"!

/Anna

Vad vill hon?

Sonya Sones har skrivit två av mina favoritböcker (som hänger ihop) så när hon skulle komma ut med en ny bok så stod jag självklart beredd att sno åt mig den så fort jag kunde. "En sån där vidrig bok där mamman dör" läste jag i en sittning men när jag hade läst klart den var jag lite förvirrad, Vad vill hon med den här boken?

Rubys mamma har dött och måste flytta från Boston och sin älskade moster, bästa kompisen och pojkvännen till sin pappa i Los Angeles. Pappan har hon inte träffat och han är dessutom en superkänd skådespelare. Hon hatar självklart både honom och det ytliga L.A. så fort hon kommer dit. Och det är det som jag har så svårt med den här boken. Man ser precis vad som ska hända på flera mils avstånd. Och det är bara att pricka av på listan.

Varning för spoilers!

Los Angeles är jätteytligt och klyschigt. Check!

Bästa kompisen och pojkvännen får ihop det. Check!

Pappan är egentligen jättesnäll och det är inte hans fel att Ruby aldrig haft någon kontakt med honom, utan det är mammans. Check!

Pappan är tillsammans med supersnälla "assistenten" Max. Check!

Det blir en fin smörig gruppkram på slutet och allting ordnar sig och Ruby älskar plötsligt L.A. Check!

Å, så tröttsamt det är när det blir så förutsägbart! Men jag kan liksom inte komma fram till varför hon skriver så här. Är det för att det ska vara en söt liten förutsägbar historia eller vill hon nåt annat? Vill hon säga nåt med det här?

Och på nåt sätt så kan jag inte ändå inte låta bli att tycka om den, lite lite. Den kanske var precis vad jag behövde den där stunden jag läste den, nåt lättsmält som inte bråkar med mig.

/Anna